välfärdsstaten och lantisen

Svenskar är inte världens mest öppna, gladlynta och inbjudande människor. Alltså då pratar vi om en schablonbild av vad en svensk är, en social konstruktion. Av Paulina Neuding kan vi lära oss att "den svenska slutenheten" finns i Stockholm och handlar om att man inte hälsar på varandra i vissa bostadsområden där diplomater bor. Anledningen till det är att "svenskarna ännu inte slagit rot i storstan" och att "vi" därför känner oss osäkra där.

Således gäller detta inte alla boende i Stockholm, inte de sedan generationer infödda stockholmarna, utan bara oss som har våra rötter på landet, lantisarna.  Vi som "ryckts upp med rötterna" och hamnat på Birger Jarlsgatan och därför måste visa oss  lite extra kaxiga och "hårdhudade" och därför inte ser andra i ögonen eller säger ursäkta. Och som att det inte var nog med den bonniga belastningen - vi släpar också på spår från 68-rörelsen där artighet ansågs vara reaktionärt.

Hmm...vet inte riktigt vad begreppet lantis syftar på men det låter som nå´n med kogödsel på stövlarna  som inte riktigt fattar att man ska säga "tack sneeeela" i var och varannan mening. Själv är jag uppvuxen på landet, har fått lära mig både att titta andra i ögonen, säga tack och varsågod och dessutom att hälsa och vara allmänt social. Har aldrig känt att jag måste spela hårdhudad för att låtsas vara stockholmare.

Ett av mina första stockholmsminnen var när jag efter ett träningspass befann mig vara ensam med en enda person i omklädningsrummet. Eftersom jag är från landet var det för mig onaturligt att låtsas som att det inte fanns någon annan där utan jag sa något, som jag i min enfald uppfattade som artigt. Typ: "jaha nu var det inte så många kvar här...". Jag har sällan sett en person så snabbt försvinna, halvt påklädd ut ur rummet. Inget svar. När jag berättat det det för riktiga, infödda stockholmare har jag fått ett gapskratt tillbaka och de har låtit mig förstå att den typen av omotiverade artigheter uppfattas som en invit och är högst olämpligt.
Jaha ja.

Huruvida 68-rörelsen ansåg det reaktionärt med artighet har jag ingen aning om. Däremot har jag noterat att många av de då tongivande personerna hamnat på ganska höga samhällsposter. Och därmed tror jag mig förstå att de också tillämpar ett visst mått av artighet i sitt nuvarande liv.

Jo och så kommer då Neuding till själva poängen. Välfärdsbygget gör att vi (vilka?? lantisarna??) tycker att andra  har ansvaret för medmänniskorna och att vi därmed inte behöver bry oss. Vi har en skyldighet att inte titta ner i marken utan att se våra medmänniskor i ögonen.
Tja jag vet inte riktigt...såvitt jag förstår är välfärdsstaten en garant för att samhällets resurser ska fördelas rättvist. Kopplingen till lantisen och ögonkontakt blir....svår.

Och dom där människorna som rycktes upp med rötterna och blev en del av inflyttningen till storstäderna hamnade knappast på Birger Jarlsgatan. Men i Tensta, Fruängen och Rinkeby kryllar det väl knappast av diplomatfruar som inte blir hälsade på...

Summan av kardemumman är i alla fall att vi kommer att bli artigare, mer hjälpsamma och inte så hårdhudade när det finns ett skatteavdrag för välgörenhet. Nu kommer vi att känna att vi bryr oss mer...eller hur var det??

barnen nu

Barnevernet heter den norska motsvarigheten till vår svenska socialtjänst. Det är ett vackert uttryck - att värna barnen.

Idag är just Värnlösa barns dag. Det ska påminna oss om när kung Herodes för 2000 år se´n fick nys om att det fötts en liten bebis som skulle hyllas som en kung.

Och är det något som kan hota starka vuxna män så är det små barn. Kungen trodde att han skulle få tips av några resande om var den där lille parveln fanns, men de kloka männen stack iväg åt annat håll och berättade inget. Kung Herodes blev rasande och bestämde att alla småpojkar under två år som bodde i Betlehemsområdet, skulle dödas.





Och historien går igen och igen och igen. I dokumentärfilmen Gazas tårar dör barnen framför våra ögon, i Syrien har Assadregimen särskilt riktat in sig på tortyr och misshandel av barn, i Sverige anmäldes förra året 2600 misshandelsbrott mot barn i åldern 0-6 år.

Tanken stoppar upp. Vi vill inte veta detta, vi vill inte se, inte möta våldet mot barn.

Alla barn har rätt att överleva och utvecklas och att skyddas från psykisk och fysisk misshandel. Det och mycket mer står i barnkonventionen och att läsa den ger i alla fall hopp. Det finns lagar och regler som skyddar barn, de flesta människor värnar barnen.

Det finns många talesätt när det gäller barn. Ett är: Framtiden tillhör barnen. Men barnet rör sig i tiden och när framtiden kommer är barnen redan vuxna.

Så egentligen är barnens tid bara just nu.

extra lycklig jul med knorr

Väntan på julen är härlig. Regnet plöjer små kanaler på fönsterrutorna och änglarna glittrar och tindrar. Nedanför på gatan hastar människor fram under sina paraplyer och bilarna knuffar sig in i
parkeringsfickorna utanför affärerna.

Jag roar mig med att googla på ordet Julstress. Oj. 762000 träffar på 0,30 sekunder. Det rimmar lite illa med att det pratas väldigt mycket om ta det lugnt och umgås med alla lite extra och äta den där goda goda maten som man knåpar ihop själv på den där tiden som är över mellan allt annat livet innehåller och sitta i fåtöljen och läsa extra bra böcker och mysa och mysa lite till.
Men jag tycker faktiskt att just i år har alternativen till julklappshandlandet framstått allt tydligare. Visst känns det bra att med några knapptryck på datorn kunna bidra till att göra något litet för någon annan - och dessutom slippa jaga runt i affärer efter prylar man ändå inte vet om någon vill ha.
Att följa vissa utvalda personer på Twitter ger till exempel pengar till Stadsmissionens arbete för hemlösa. Och hos Diakonia kan du ge rätten till en säker förlossning för en fattig kvinna i Paraguay.

Visst är det en trend med välgörenhet och tro inte jag tycker att det ersätter politiskt arbete för rättvisa och fattigdomsbekämpning.  Men när nu lyckoforskningen visar att vi blir gladare och känner att vårt liv är mer meningsfullt om vi gör något för andra - då är julen en perfekt arena.

Till mig kom en pepparkaksbagare som blev lycklig över att göra fina hjärtor och avancerade julbockar.

Skulle man se´n ändå vilja spendera någon krona i en vanlig affär och slå in en alldeles vanlig paket så måste jag tipsa om detta:

En liten stickad julgris - på ett varuhus nära dig!

mörker, reinfeldt och nobelpristagare

Slask, blåst, översvämningar, mörker, mörker. Snart är det juletider och sommaren och ljuset känns så oändligt långt borta. Det är fortfarande eurokris och den syriska Assadregimen fortsätter ohejdade att döda sina egna.

Förra veckan intervjuades Juholt av Skavlan och framstod som en förstelnad Groucho Marx utan  cigarr.

I går intervjuades Reinfeldt av Hellenius och framstod som en spirituell Alfons Åberg med ståupparpotential.

Lördagen den 10 december hedras de tre mottagarna av Nobels fredspris vid en cermoni i Oslo.

Ellen Johnson Sirleaf

Leyman Gbowee

Tawakkol Karman

Balansen återställd.

fönstershopping i juletid

Det är ekonomisk kris. Och det innebär krympande och inbromsning och annat elände. Vad kan då passa bättre i dessa juletider än det utmärkta alternativet fönstershopping? Vi slipper ösa ut en massa pengar på julklappar till höger och vänster och utan att behöva öppna plånboken en endaste gång kan man bara fantisera kring vem som skulle kunna få vad ur det rika utbud som exponeras i skyltfönstren till allas vår glädje.
Ni kan ju fundera på från vilket land tipsen kommer: Frankrike, Tyskland, Norge eller Sverige?

Vi börjar lite handlingskraftigt med en stabil produkt från det förgångna: en vacker skrivmaskin med söta, runda små tangenter. Mottagaren kan odla sin kreativitet och känna ett stråk av svunna tider. Ett litteraturpris kanske hägrar.

Förslag 1.

Men det är inte tillräckligt elegant kanske? Då kan vi istället vara lite storstilade och förmätna och välja en en tjusig reservoarpenna ur en "limited edition". Vet inte om Pinoccio ingår i priset men han har sin charm, den lilla trägossen vars näsa växte en bit varje gång han for med osanning. Tycker mig ha sett en och annan Pinoccio under året men det kanske bara är avlägsna släktingar - inte vet jag. Söt är han hur som helst i sin lilla röda gossekostym.

Förslag 2.

Ingen jul utan flärd. Så ett skodon av högsta kvalitet tillverkat av trådrullar för att vara praktiskt liksom. Kanske mindre användbart men vackert på nå´t vis ändå...eller?

Förslag 3.

Att trängas vid skyltfönster och försöka uppfylla allas önskningar ger kanske tankar i hotfulla banor och önskningar att man vore någon annan. Och se! Marknadsförarna och skyltnissarna når nya höjder. Rödluvan var egentligen en skyltdocka som sedan blev en varg och aldrig placerade sig hycklande och flinande i mormors säng, utan i ett skyltfönster. Stirrandes ut i vintermörkret hittar vi dessa vargar, omgivna av ännu fler vargar, och vem får då inte lust att ikläda sig denna outfit för att sedan tassa ut ur butiken med vargsvansen hängande mellan benen, ilsket morrandes till medmänniskorna.

Förslag 4.

Tror nu att allt detta julshoppande har gjort oss hungriga och då föreslår jag en rejäl matbit. Ett köttostbröd (direktöversättning). Kanske inte så estetiskt tilltalande men mättande och räcker till många. Därtill prisvärt och finns i stora volymer.

Förslag 5.

Det naturliga kretsloppet ej att förglömma. Här i lockande pastell.

Förslag 6.

Så till slut när vi uttömda och avmagrade har tagit oss igenom juleförberedelserna, behöver vi bara hålla oss fast i något. Det blir en ny jul nästa år. Och ett smycke i pannan piggar upp.

Förslag 7.

kungens lilla piga möter lort-sverige

När jag var barn sjöng vi en sång som hette Kungens lilla piga. Alltid hade hon brått för det var så mycket stök och "hon ska skura trappan och hon ska skura golv, och hon ska bära slask och ved och vatten" men det gick så bra allting för hon hade ett så strålande humör.

Lika glad är ju kanske inte Askungen men arbetsbeskrivningen är glasklar:
"Hela dan får hon arbeta, hon får jobba hon får streta,
putsa, diska, tvätta, damma,
varje dag är det detsamma.
Där hon putsar, här hon sopar, så snart dom inte ropar.
Det är ju hon som knogar, tills hon blir alldeles virrig, darrig, stirrig."

Ja och sen kommer ju fina klänningen och prinsen och balen och allt det där så att hon slipper det förfärliga städandet.

Värre blev det sedan med Simone de Beauvoir som tyckte att få uppgifter så mycket påminde om Sisyfos straff som hushållsarbete. Samma dag ut och dag in: "...jaga dammråttor i mörkret under skåpen, det är att hejda döden men också att förneka livet.."

Och det glättiga städandet har absolut nått vägs ände i Maja Eklöfs Rapport från en skurhink, som kom i början av 1970-talet-en rapport från en outbildad, sliten, lågavlönade ensamstående mamma och städerska.

Så småningom gjordes hopplösa försök att transformera städandet till en mer accepterad och professionell sysselsättning, så blev städerskan på ordnivå i alla fall, lokalvårdare.
Den riktiga kraftansträngningen i konsten att försöka förvandla städarbete till något mer socialt acceptabelt, en riktig glamorstämpel, blev beteckningen Hushållsnära tjänster på 2000-talet.

Lubbe Nordström, en journalist med socialpolitiska ambitioner, åkte runt i Sverige strax före andra världskriget. Det var dåvarande Kungliga Medicinalstyrelsen som supportade resan och det var med guidning av provinsialläkarna - "De lysa över landet som brandskåpens röda vakande lampor i städernas natt" - som Lubbe förstod vidden av det hälsoproblem som trångboddhet, smuts och fattigdom utgjorde.
"Jag fick se, vad jag icke trott: Lort-Sverige."

Städandet som plikt och som nödvändig förutsättning för en hygienskt acceptabel tillvaro, fortsätter att vara lågstatus och lågprioriterat.

Lort-Sverige har flyttat in på sjukhus.

Men nu kommer det kreativa förslag från våra politiker. Och kanske ser de en möjlighet att skapa nya inkomstkällor på kuppen.

rapporter från helvetet

Vinstgivande åldringsvård skulle väl inte vara något problem om viljan att skapa omsorgsformer och omhändertagande av högsta kvalitet var drivkraften. Men den inbyggda problematiken med att tjäna pengar är att det tycks skapa ett begär. Efter mer pengar.
Vem vill varje dag få nya rapporter från helvetet om att någon tvingas ensam vaka in sin död framför teven, att kissblöjorna ska vägas för att utnyttjas maximalt, att personalen tiger av rädsla för att bli av med sitt jobb?

Jag tillhör inte dom som i alla lägen säger att det var bättre förr, men det kan inte vara rimligt att vi i ett överflödssamhälle med alltfler allt mer förmögna människor, inte kan ge en värdig och högklassig omsorg till våra gamla. Det är ett politiskt svammel om valfrihet kombinerat med en övertro på att fler regler och lagar ger en annan människosyn och skapar förutsättningar för ett anständigt liv. Fan tro´t.  Alla vet att det inte bara handlar om att kontrollera mer eller att ett enda företag brister. Det handlar om så mycket mer.

Alla skyller på alla, kommunerna fortsätter låtsas att de kan upphandla bästa tänkbara tjänster och några girigbukar gnuggar händerna och låter monstruösa pengasummor samlas på konton här och var. Varifrån kommer pengarna? Är detta det land där politikerna i åratal trumpetat Vård och omsorg, Vård och omsorg, Vård och omsorg, så fort det är dags att börja prassla med valsedlarna. Och sen då?

I Nässlorna blomma av Harry Martinson skickas den lille pojken Martin runt i socknen. Utackorderingen går till så att han får flytta till den familj som är beredd att ta emot honom för lägst summa pengar. Efter flera års kringflackande hamnar han vid elva års ålder på fattighuset tillsammans med kommunens gamlingar.
Det där är förstås väldigt länge sen. Hundra år eller så. Och jag tror inte att socknens bönder gjorde sig några stora pengar på att hysa fattighjon. Så visst är det annorlunda. Idag går det att tjäna pengar på undermåligt omhändertagande. Stora pengar.

Min mormor blev nästan 90 år. Hon visste mycket om den tid då nässlorna blommade och lille Martin skickades runt till den som betalade minst. Jag är väldigt glad att hon inte behöver veta att historien upprepar sig år 2011.

ishockey och annat för hjärnan

Jag är en priviligerad person som får tänka på arbetstid. Hjärnan tas i anspråk även om det ibland blir aningen för mycket. Det ska skrivas texter, det ska läsas andras texter, det ska läsas pm och det ska läsas utredningar där statsmakterna bjuder upp till dans. Och helst ska man tänka och ha lite kloka synpunkter på allt det där.
Då är det skönt att få lite hjärngympa på morgonpromenaden. Jag måste nämligen ta mig igenom en labyrint varje dag och då gäller det att vara på alerten.
Men..här gick jag ju igår? Nähä, idag var det avspärrat och nu gäller en annan väg bland gallerstaketen och lyftkranarna.

 

Det är sån´t jag använder min hjärna till. Jobb och motion. Och om man tänjer lite på begreppen så är ju motion nästan samma sak som idrott och då inser jag att det är fler yrkesgrupper som använder hjärnan på ungefär samma sätt. Fast lite mer komprimerat.
Ishockeyspelare till exempel.
För länge sedan trodde jag att ishockey var en sport som gick ut på att man var två lag som åkte runt på isen och försökte skjuta in en puck i varandras mål med hjälp av en klubba. De som var skickligast på kombinationen skridskoåkning och slå pucken i mål vann och var bäst. När jag häromdagen ögnade igenom några sportsidor i tidningen insåg jag att det handlar om helt andra saker.
Framgångsrika ishockeyspelare är slagskämpar.  En framgångsrik f.d. spelare pratar om att det finns många svåra jobb i världen men att alla gör sina egna val. Och att slagskämparna vet om risken för hjärnskakningar men att det är värt det för att nå sin sin dröm. Även om hjärnan inte läker särskilt bra och konsekvenserna blir livslånga.
Det där kallar jag lönsamt användande av hjärnan. Till priset av några hjärnskakningar kan man sedan kvittera ut mångmiljonbelopp. Och såvitt jag förstår har man också fått åka lite skridskor på köpet.

hämnden är ljuv. inte.

Det har funnits tillfällen i mitt liv när jag länge gått och ruvat på hämnd. När min hjärna varit ett virrvarr av trådar som alla gått ut på att försöka hitta på någon handling som motsvarar den oförrätt jag känt mig utsatt för. Men sällan har det blivit något av hämnden. Den har stannat kvar i tankarna. Eller nja...den där gången när min glatt och högljutt festande granne hade gått iväg och partat ut i stockholmsnatten vid 01-tiden och sedan kom hem vid 5-tiden med ett gäng kompisar och fortsatte festandet på andra sidan den papperstunna vägg som skilde oss åt. Och efter någon timme blev tyst och somnade. Då hade jag vänt mina högtalare direkt mot den papperstunna väggen och startade söndagsmorgonen med musik. Ni vet, läskiga basgångar och rejäl volym. Och så gjorde jag små pauser...och så på med musik igen.

Oj så rar grannen var när vi möttes i trappuppgången. Några hörbara fester hade han heller inte mer så länge jag bodde kvar där.
Ganska harmlös hämnd.

Men att älta saker som hänt och att vistas i det förflutna är inte något eftersträvansvärt. Tror att gamle Freud hamnar alltmer i bakvattnet med sina teorier om att gräva, gräva och gräva lite till. Alltid hittar man nå´t. Som man kan älta lite till. Visserligen är det befriande att ibland hitta pusselbitar som kanske ramlat långt ner i glömskebrunnen och för att veta hur man ska fiska där har Freud bidragit med ett och annat. Men det gäller att komma vidare och inte stanna i den förgångna världen.

Åsa Nilsonne resonerar kring hat och nog kan man säga att hat och hämnd har ett nära förhållande. Hämnden är hatets lydiga betjänt. Ibland. Och båda känslorna håller fast oss i det förgångna, i det som har varit.

Att kunna försonas med det som varit är en fantastisk gåva. Och just det tänker jag på när teve intervjuar en kvinna på ett jordbrukskooperativ i Rwanda. Landet där bortemot en miljon människor dödades i ett planerat folkmord. Kvinnan som förlorade flera av sina familjemedlemmar tittar in i kameran och säger: "Vi kan inte först förlora allt och sedan låta sorgen gnaga sönder oss. Vi har rört oss bort från hämnden."

När hon säger det låter det så självklart. Själv känner jag min litenhet.

så himla skönt att slippa!

Ibland är det så otroligt skönt att inte ta ställning, att strunta i att tycka, att inte låta sig bli engagerad. Det kan faktiskt vara så också för mig. 

Till exempel bestämde jag mig för att inte gå på Nationalmuseums utställning Lust&Last i somras. Det räckte att läsa debatten runt omkring med uttryck som: 
"Den dolda agendan är och dess ideologiska grund är heteronormativ och patriarkal" och "Besökaren bestormas med pekpinnar. Förutom de sedvanliga halvsanningarna om att konsthistorien uteslutit de fattiga och kvinnorna visslar det om öronen av plattityder och förenklingar."
Så vevade debattörerna på.
Nä att till priset av en massa nakna rumpor dessutom behöva ta ställning till genus, konst, pekpinnar, patriarkatet - det orkade jag bara inte med.

En annan sak där jag heller inte orkar ha någon bestämd åsikt är om vårt digitaliserade, datoriserade, uppkopplade liv. Det är kul men nog inte så bra i längden. Vem vet?

Katarina Bjärvall skriver om hur vår empatiska förmåga kanske påverkas av det digitala livet och reflekterar över vad som händer i hjärnan.
Allvarligt - ja. Men stämmer alla slutledningarna - nej.
Så jag fortsätter att inte ta ställning.
Och kanske beror min ovilja att ställning på att jag är optimist. Nu har nämligen forskningen löst mysteriet med varför vissa människor är optimister.  Det verkar helt enkelt vara så att optimister är envisa typer som bestämmer sig för att något ska bli bra - och sedan inte vill tänka om. 

Hmmm.

Sanna optimister är i alla fall de kanotister som gång efter gång efter gång försökte ta sig upp motströms i Stockholms Ström i söndags. Det är möjligt att de bara tränade i att övervinna vattnets motstånd men ändå - imponerande.

bildt och juholt - förenade i dumhet

Häromkvällen råkade jag hamna i en repris av ett tevereportage som handlade om Tage Erlander, Sveriges statsminister 1946-1969. Det var ganska rörande att se honom sitta i en radiostudio och öppenhjärtigt och oredigerat tala med människor som ringde bara för att få prata med statsministern. Jag hörde inte riktigt vad han sa för han pratade väldigt mumligt - men en sak hörde jag att han sa flera gånger: "Allt beror på hur länge jag får FÖRTROENDET."

Kanske pratar politikerna fortfarande om att "få förtroende". Men det går i så fall inte genom rutan.
Carl Bildt stirrar argsint på reportrar och låtsas som att han inte förstår frågor han får: "Men jag förstår inte vad du menar"? Han anstränger sig för att förlöjliga journalister som ifrågasätter om hans oengagemang för de svenska journalisterna i Etiopien möjligen skulle kunna ha med hans privata intressen i Lundin Oil att göra. "Nej vad skulle det vara för koppling" fräser Bildt. Oj så trög i huvudet han har blivit. Ansågs inte Bildt som ganska smart och begåvad en gång i tiden? Kan han inte fatta att väljarna, som gett honom FÖRTROENDE undrar över hur inblandad han är i Lundins smutsiga affärer. Om blott hälften av allt som berättas om det som händer i Lundinbolagens kölvatten är sant, så är det mer än häpnadsväckande att Sveriges utrikesminister inte blir nagelfaren för detta. Human Rights Watch och Amnesty har rapporterat om brända byar, våldtäkter och tortyr i spåren av oljeindustin i Etiopien.
Och vår utrikesminister Carl Bildt förstår inte.

Men i underhållningsbranschen gör han sig bra den där Calle Bildt. Melodifestivalsgänget har engagerat honom som skojig pausunderhållning och där måste jag säga att han gör sig riktigt bra. Långt från besvärande frågor om aktieinnehav och styrelseuppdrag.
Kul typ Calle.

Nu har vi ju också en statsministeraspirant som inte ens behöver vara med i humorprogram på teve för att vara skojig.
Svenska folket betalar hans och sambons hyra.
Juholt säger: "Jag har inte haft koll på reglerna".
Juholt har medarbetare som frågar om han bor med sin sambo (sa han inte "kulbo" någon gång?) eftersom han då inte kan få bidrag för hela hyran.
Juholts advokat förklarar: "Han förstod inte frågan".
Men har inte Juholt, som fått förtroendet att vara ordförande för ett parti och sitta i riksdagen, någonsin funderat alldeles själv över om det var rimligt att han varje månad, år efter år, satt och fyllde i en ansökan om hyreskostnad på dryga 7000 kronor för sig och sin fästmö? Som de som gett honom FÖRTROENDET skulle betala?

Min mormor hade en morbror som hette Rikard Isaksson. Han var kommunalman i en liten socken i Västergötland åren 1928 - 1940.
Om honom står det skrivet: "Genom sin anspråkslösa, stilla och älskvärda personlighet tillvann han sig allmän aktning och många vänner".

Jag känner mig lite stolt över mormors morbror kommunalmannen och fattigvårdsnämndens ordförande Rikard Isaksson från Brunsered.

för hijab i tiden

Det är inte helt okomplicerat att förhålla sig till traditionen att bära slöja. Flickorna som vi träffade i Amman var både eleganta och självmedvetna i sina svarta kreationer.

Den här veckan har vår egen drottning Silvia varit med sin make kungen på besök i Saudiarabien för att lämna över en medalj. Tänk att åka så långt bara för en liten medalj. Och tänk så glad kung Abdullah bin Abdul Aziz måste ha blivit över att få en fin guldpeng. Det finns foto från tillställningen och bredvid kungarna som grejar med medaljen ser man Silvia i en slags chador.

Inte så flärdfullt som andra huvudbonader jag sett henne i men det funkar. Och den något sammanbitna minen kan möjligen bero på att hon står och funderar över hur kvinnorna egentligen har det. Kungen Abdullah bin Abdull Aziz lovade häromdagen att landets kvinnor skulle få rösträtt. Men ganska så snart bestämde han sig för att skjuta det på framtiden och att inte förhasta sig.

Kanske funderar drottningen också lite på hur klokt det är att åka med sin man till ett land som styrs av sharialagar och där kvinnorna helst inte ska visa sig utanför huset. Och att sätta sig bakom ratten och köra bil är inte att tänka på för en kvinna.
Det kan ju också vara så att Sveriges statschefs hustru står och grubblar över hur modern monarkin egentligen är. Oavsett var den fortfarande finns kvar.

Själv var jag inte alls så där cool och elegant i min hijab som jag fick låna för att kunna besöka en moské i Aleppo.

kaffet och vetenskapen

Kaffe är ganska gott. I alla fall det där lite extra starka som jag måste ha för att komma igång på morgonen. Och eftersom jag råkar vara kvinna så minskar sannolikt risken att bli deprimerad dessutom. Det är vetenskapligt belagt i en stor amerikansk studie på fler än 50 000 kvinnor. Ett par koppar kaffe om dagen gör susen för att hålla humöret på topp.
Smal blir man också.

Men vetenskapen är outgrundlig. Om jag nu hade råkat vara man så hade jag istället blivit stressad och dålig på att samarbeta. I en engelsk studie har man kollat hur koffeinet påverkar prestationer och stress och det föll inte så väl ut för männen.

Dock finns det hopp. Den stressige mannen som inte kan samarbeta eftersom han druckit för mycket kaffe kan istället glädja sig åt den amerikanska studien som visar att risken för prostatacancer nu minskar med sådär 60 procent. Och 48 000 män ingår i studien så det är ordentliga genomgångar.

Inser nu att det vetenskapliga materialet kring kaffets olika för- och nackdelar är ganska omfattande. Vem sponsrar alla dessa studier? Kaffeproducenterna?

Tror jag ska dricka lite mer choklad. Men det är väl koffein det också. Får kolla chokladstudierna en annan dag.

var finns det en råttfångare?

Nu är det stegräkningstider. Hur gör man för att på EN ENDA DAG få ihop 19 420 steg? Och ändå jobba på kontor. Kanske umgås lite med familjen. Sitta och slappa framför teven eller datorn. Sova några timmar. Fattar ni - nästan 20 000 steg ändå. Jag känner sådana personer.

Själv hittar jag på extra ärenden i källaren för att få springa i trapporna en gång till, går naturligtvis till och från jobbet, småtrampar lite på stället när jag pratar med folk (ja det ser en smula märkligt ut) och trots all denna möda får jag ihop dryga 7000 steg.

Ja i förrgår blev det visst 8364. Men det kostade på. När jag på kvällskvisten hasade runt i köket insåg jag plötsligt att här krävdes krafttag för att få upp stegantalet. Ut på kvällspromenad helt enkelt.

Nu råkar jag bo mitt i stan. Nära till allt. Fullt med trevliga affärer, fik, restauranger. Nära den fina Vasaparken med promenadvägar kors och tvärs och gulliga små buskage och planteringar. Jag har alltid varit lite mörkrädd men den här parken är upplyst och inbjudande i stort sett dygnet runt (Ja förutom när galna AIK-huliganer ockuperar parken men det är en annan historia).
Så här skulle man tryggt kunna vandra runt och öka på siffrorna på stegräknaren och samtidigt höra träden susa. Om det inte vore för RÅTTORNA.

Parken kryllar av bruna, långsvansade, närgångna råttor. De rör sig runt i flock, i par eller ensamma. När J och jag passerade en kväll hoppade en stor råtta rakt ur en papperskorg (hur tar den sig upp? slätt metallhölje ca 1 meter över marken?) En annan kväll gjorde två råttor mystiska krumsprång runt en trädstam ett par meter framför mina fötter. På lekplatsen som på dagtid befolkas av små barn, rör sig råttorna ogenerat under bänkar och springer runt lite som de behagar.

Och just den här kvällen när jag skulle förbättra min position i stegräkningstävlingen, smög en listig råttkrake runt stenmuren redan innan jag kom in i parken. Ja inte blev det så många extra steg där inte.

Till och med på den fina Handelshögskolan har råttorna markerat revir. De nöjer sig alltså inte med att vara utomhus i fina parker och springa på gatorna utan tar sig in i husen.

Och på sjukhuset där vi ska tas om hand och bli vårdade. Där finns det också RÅTTOR.

På något sätt känns det som naturens seger över kulturen. Vi människor ska aldrig känna oss för säkra. Naturkrafterna kan när de vill ta kommandot och tränga igenom den bräckliga ytan av civilisation som så lätt krackelerar.

Obs! det är inte jag på fotot.

chefens prat

En bra chef känns igen på språket. Likaså en mindre bra. Jag lovar. Ur chefens mun kommer vissa mantra som någon strateg, bisittare, supporterklubb, konsult, låter chefen tro är omistliga. Snart börjar man undra vem som ska övertygas. Medarbetare? Andra chefer? Aktieägare? Uppdragsgivare? Journalister?

Varningsflagg 1: Vissa ord som saknar riktigt innehåll  återkommer ständigt.

Typ när chefen själv säger: "Jag är tydlig. Jag tar fram tydliga regler". Jaha ja. Sån´t tror man ju visar sig i riktiga livet eller? Det är väl knappast en varudeklaration. Och ligger det inte i sakens natur att regler är tydliga? Annars är det väl inte en regel utan nå´t annat??


Varningsflagg 2: Användandet av idiomatiska uttryck som....liksom ger fel signal.

"Vi på den här enheten/funktionen/avdelningen ska stå för moroten och piskan". Ett klassiskt uttryck som användes av Churchill 1943 när han under kriget skulle bekämpa italienarna. Och flitigt använt av Sverigedemokraterna när de deklarerar hur de ska få muslimerna att återvända till sina hemländer och verkligen förstå att här i Sverige kan de minsann inte leva som de vill.
Och vad säger det egentligen: den dumma åsnan ska lunka framåt mot en morot som hänger framför på en stång - ouppnåelig. Modern managementforskning har för länge sedan dömt ut den drivkraften som en metod för att skapa motivation och förändring i en organisation.

Varningsflagg 3: Deklarationer om att "här är det högt i tak".

Oj oj oj, då är det alltså något som medarbetare och anställda är ovetande om? Takhöjden märks liksom inte. Man hukar runt och undrar varför det inte går att räta på ryggen.


Varningsflagg 4: Konsulter som pratar gallimatias.

En bra chef är en klok person. En klok person lämnar inte över rodret till konsulter som snabbt skummat igenom någon populärvetenskaplig skrift inom till exempel grekisk mytologi och sedan låtsas bildade och använder den fluffiga kunskapen som täckmantel för en pseudopsykologisk metod. Och därtill tjänar hiskeliga pengar och slänger sig runt i taxi från det ena åsnan till den andra...eller hur var det nu det hängde ihop?

Förresten läste jag om att Marie-Louise Ekman rankats som Sveriges bästa chef. Det kan inte vara ett lätt uppdrag att förändra en sådan gammal betongkloss (om än förgylld..) som Dramaten. Med så många egensinniga och självgående medarbetare. Ändå kännetecknas hon av lyhördhet, en stor omtanke om medarbetare, förmåga att entusiasmera och en stor arbetskapacitet.

Och en del chefer är inte lika bra.

den glada dagen

Solen skiner, hösten smyger fram lite försynt och jag damsög hela lägenheten i går kväll. Alltså en skön morgon. Idag ska min frukostläsning ha sökarljuset på allt positivt som finns i nyhetsflödet. Bara tänka positiva tankar och njuta av det vackra runtomkring.

Jag bestämmer mig för att fokusera på dom första fem positiva nyheterna jag möter....

Wow så snabbt jag måste scrolla bland tidningarnas löpsedlar. Hur ska detta gå?

Men att Stockholm får ett nytt miljöprogram  med förslag om fler cykelbanor, energisnåla nya hus och färre privatbilister inne i stan, det är bra.

Letar vidare...jo volontärarbetare lever längre än andra. Jag skänker en tacksamhetens tanke till de somaliska kvinnor jag fikar och pratar med på torsdagskvällarna. Visserligen känner jag mig som en vinnare redan då dvs det är en stor förmån att träffa människor som får mig att tänka i nya banor. Utanför boxen liksom. Att släktingarna i Somalia ibland är så utmattade av hunger att de inte orkar prata i telefon när de väl får tag i varann till exempel. Tänkvärt.

Ja då är jag på väg utrikes. Och visst är det positivt att Palestina sakta men säkert närmar sig FN som en egen stat. Inte kul för alla förstås men det kan inte vara en glad dag idag för Obama också.

Och visst är det härligt att det finns kloka personer som för flera år sedan lyckades investera i aktier som gett en uppgång på 2000 procent under 2000-talet. När så många andra gnäller över arbetslöshet och utförsäkring och nitiskt fondsparande som håller på att skrumpna ihop till en tumme. Dom där Lundin Petrolium verkar ju vara pigga grabbar som vet hur pengar ska placeras. Men....är det samma gäng som har intressen i Etiopien?? Och sitter Sveriges utrikesminister i styrelsen för det företaget???

Nej usch nu blev det riktigt jobbigt igen. Att man aldrig kan få vara okomplicerat glad. Ett sista försök att hitta något självklart glädjande. Och plötsligt förstår jag var mycket av glädjen finns samlad: på matsidorna! Vackra matbilder i massor, glada tillrop om nya recept, goda viner och jag vet inte allt. Här har vi den sanna livsglädjen.

Och kan det bli roligare än Spagettieis? Glass som spagetti med sylt som köttfärssås.

barnen i aleppo

Aleppo är Syriens näst största stad och i mitten av mars 2011 var det fortfarande möjligt att turista där. Visserligen var det ganska tomt på turister och när man släntrade runt bland olivtvålsaffärer, kryddbodar, marknadsstånd med damunderkläder och fantastiska mattaffärer, var det helt klart så att folket runt omkring hade koll på oss. Bröderna (eller var de kusiner?) med den fina affären Sebastians, visste precis hur vi rörde oss runt i stadskärnan.  De dök upp i olika gathörn med erbjudanden om hjälp men var varken påträngande eller besvärande. Bara gästvänliga och intresserade.

Nära Sebastians shop ligger Citadellet och där utanför var varje dag en liten skara barn som tiggde slantar av alla som gick förbi.
Först träffade jag på storasystern som så gärna ville att jag skulle fota henne och lillebrorsan. Men hon var oroad över några andra små barn som närmade sig...

Ja där dök en lite tuffare kille med en lillasyster i släptåg upp. Han försökte genast ta plats på mitt foto. Efter en lång palaver enades de alla om att ställa upp sig i ett ganska effektfullt arrangemang.

Då hade ytterligare en liten kille hoppat in i gruppen, alla ville väldigt gärna bli fotograferade. Och det allra roligaste var att snabbt kunna se alla foton på sig själva i min mobil.

Hur har barnen det nu? I Syrien har al-Assad-gänget dödat fler än 2200 människor sedan i mars.  I Aleppo har det fortfarande inte varit så många demonstrationer men regimen vill statuera exempel. I maj hämtades läkaren Sakher Haliak i sitt hem. Några dagar senare var han torterad till döds. Sakher Haliak var en mycket känd person som hjälpte hundratals fattiga familjer så att de skulle ha något att leva av.

Idag har syrisk militär gått in i staden Homs och dödat flera civila. Motståndet mot  al-Assad och regimen i Syrien är starkt men regimen är skoningslös. Det kommer att ta lång tid...

Läs om Syriens moderna historia i den lysande boken Drömmen om Damaskus av Aron Lund.