så himla skönt att slippa!

Ibland är det så otroligt skönt att inte ta ställning, att strunta i att tycka, att inte låta sig bli engagerad. Det kan faktiskt vara så också för mig. 

Till exempel bestämde jag mig för att inte gå på Nationalmuseums utställning Lust&Last i somras. Det räckte att läsa debatten runt omkring med uttryck som: 
"Den dolda agendan är och dess ideologiska grund är heteronormativ och patriarkal" och "Besökaren bestormas med pekpinnar. Förutom de sedvanliga halvsanningarna om att konsthistorien uteslutit de fattiga och kvinnorna visslar det om öronen av plattityder och förenklingar."
Så vevade debattörerna på.
Nä att till priset av en massa nakna rumpor dessutom behöva ta ställning till genus, konst, pekpinnar, patriarkatet - det orkade jag bara inte med.

En annan sak där jag heller inte orkar ha någon bestämd åsikt är om vårt digitaliserade, datoriserade, uppkopplade liv. Det är kul men nog inte så bra i längden. Vem vet?

Katarina Bjärvall skriver om hur vår empatiska förmåga kanske påverkas av det digitala livet och reflekterar över vad som händer i hjärnan.
Allvarligt - ja. Men stämmer alla slutledningarna - nej.
Så jag fortsätter att inte ta ställning.
Och kanske beror min ovilja att ställning på att jag är optimist. Nu har nämligen forskningen löst mysteriet med varför vissa människor är optimister.  Det verkar helt enkelt vara så att optimister är envisa typer som bestämmer sig för att något ska bli bra - och sedan inte vill tänka om. 

Hmmm.

Sanna optimister är i alla fall de kanotister som gång efter gång efter gång försökte ta sig upp motströms i Stockholms Ström i söndags. Det är möjligt att de bara tränade i att övervinna vattnets motstånd men ändå - imponerande.