ny arbetarklass

I tidig arbetarlitteratur far kvinnorna runt och skrubbar och städar och männen sliter i fabriken och alla sjunger Internationalen och demonstrerar och vet vem som är herre och vem som är tjänare. Det finns en klasskamp. Och det är arbetarklassen som driver kampen.

Kampen är avlägsen i de båda romanerna Stål och Yarden. Avståndet mellan den som har och den som inte har desto större.

Stålverket som ett slukande monster. Droger, skit, sanslös utsatthet. En hopplös och våldsam värld -  långt från vår omhuldade italienbild som dryper av olivolja och mozarella. Fattigdom och underklass där möjligheten att resa sig är beroende av skönhet eller förmågan att göra "affärer". I centrum finns Anna och Francesca och deras laddade, kärleksnära och sårbara vänskap. Starka men ändå försvagade i ett skugglandskap vid sidan av den värld som männen äger.
Alla kämpar mot alla på brunnens botten och de som drar i trådarna förblir osynliga.
Silvia Avallone:
Stål

Baklänges klassresa som blir mer smärtsam men skärper intrycken.  En barndom kringflackande med psykiskt sjuk mamma. Utsatt och förnedrad. Böckernas värld öppnar ändå en annan värld. Men att backa tillbaka till fattigdom tydliggör klassmärket. Det är skillnad. Och att vara fattig är något annat än att ha svårt att få pengarna att räcka. Vackert språk bär genom rå verklighet.




Kristian Lundberg:
Yarden

ett år av läsning

Nu är det ett år sedan jag kom igång med den här bloggen Lisaprojekt. 
Oregelbundet har jag skrivit om det som fallit mig in och som jag har tänkt på. Lite dåligt med diciplinen i mitt skrivande är det - med ett undantag: Alla böcker jag läst under året har jag gett en minirecension eller ibland bara en kort kommentar. 

Och för att fira mitt första år i bloggosfären har jag samlat allt det lästa på en endaste sida.

Hurra! Hurra för det skrivna ordet! Känns lika svårt att hylla läsandet som att skriva om kärlek. Blir så lätt pretentiöst eller fyllt av klichéer. Få saker är så luststyrt som läsandet - ja det skulle vara kärleken då...

Här kommer böckerna i den ordning som jag läst - alltså maj 2011 till maj 2012. Varsågod.

Inte alltid lätt att vara stolt europé. Vem i hela världen tar ställning som Robert Fisk?


Robert Fisk:
Det stora kriget för mänskligheten

En liten landremsa med stor betydelse.


Natan Sacher:
The Gaza strip

En bläckfiskdynasti som kostar liv


Aron Lund:
Drömmen om Damaskus

Till minne av en författare som lät orden ta oss i hand för att leda oss in i en annan värld som vi inte visste fanns

Birgitta Trotzig:
De utsatta

"Människorna rör sig stelt på lampskenets teater. Låt dem känna utan ängslan de kamoflerade vingarna och Guds energi hoprullad i mörkret."

Tomas Tranströmer:
Dikter 1954-1978

Oförutsägbar, modern, litterära blinkningar. Stråk av humor och svärta.

Christina Hesselholdt: 

Camilla and the Horse

Framsynt civilisationskritik i bitvis lysande språkdräkt. " Men när otålighetens lavin kommit igång står den inte att hejda. Vi är nästan alla helt förgiftade och kräva alltid mera händelser än vi kräva iakttagelser och tankar."

Harry Martinson:
Den förlorade jaguaren

Om pappan som är stor författare och nära men ändå långt borta. Kärlek, respekt och fascination.

Ulf Lagerkvist:
Den bortvändes ansikte

Kanske som en saga för vuxna. Lite Askungen blandat med vackre prinsen och en klok fe. För mycket av det goda i stolpigt språkbygge.

Muriel Barbery:
Igelkottens elegans

Sorgsen, filosofisk, lätt obehagsskapande. Ett gränslandskap med sköra existenser. Men varför en beskäftig inledning av Boel Westin som klampar in och förstör läsupplevelsen?

Tove Jansson:
Sommarboken

Ofattbar grymhet som ett glödande  brännjärn på huden. Ve den som är född av fel föräldrar, ve den som är född till kvinna.

Salim Barakat:
Järngräshoppan

"För mig är tyget på huvudet inte det stora problemet utan uppdelningen mellan könen och kvinnors ständiga position som andra klassens människor."

Tina Thunander:
Resa i Sharialand

Engagerande och närvarande. Bärs av personligt reflekterande trots avsaknaden av djupare analys.

Catrin Ormestad:
Gaza En kärlekshistoria

Klassamhället cementerat bland annat med benäget bistånd från sossarna. Om adelsflickorna snuvas på sin lagliga arvsrätt borde de väl själva opponera sig.

Björn af Kleen:
Jorden de ärvde

Påträngande bilder av de läskiga typer som sprider dynga och roffar åt sig på andras bekostnad. Intressant skildring av polisernas förhörsteknik. Påklistrad kärlekshistoria.

Jan Guillou:
Tjuvarnas marknad

Iran sett ur perpektivet människorna i ett hus. Delvis vackert och Koranenpoetiskt, delvis förstelnad personteckning med ok av pedagogisk historieredovisning över axlarna.

Kader Abdolah:
Huset vid moskén

Fjäderlätta nedslag i en rörig styrsoppa. Klanderfritt språk  med många omtagningar. Saknas inte cliffhanger.

SOU:
Statens roll i framtidens vård- och omsorgssystem

Sällskapsresa i Nordkorea under sträng bevakning. Obegripligt land med totalkontrollerad, välregisserad yta. Skrämmande, sorgligt. Författarperspektivet vidvinklat och utan pekpinnar.

Magnus Bärtås & Fredrik Ekman:
Alla monster måste dö

Plågsamt vackert språk skapar en flerdimensionell värld. Knivskarp gestaltning av personerna vars liv och tankar är svårförstådda, fantastiska och djupt gripande.

Marie Ndiaye:
Tre starka kvinnor

Zlatans röst i en stark successtory. Driven av talang, vilja, revanschlusta, humor och kärlek. En tuff värld bakom fotbollsspelandet men Zlatan är oemotståndlig. Värdig förebild - allt är möjligt.

David Lagercrantz:
Jag är Zlatan Ibrahimovic

Plötsligt efter ca 280 sidor börjar texten leva. När han ska begrava sin pappa. Innan dess oftast makalösa detaljbeskrivningar som leder ut i ingenting. Döden väcker språket och känslan till liv. Kanske läser jag del 2 också...

Karl Ove Knausgård:
Min kamp

Svenskt 1970-tal i äkta landsbygd med äkta språk. Vackert, smärtsamt och realistiskt. Naturens egna universum som hos Harry Martinson. Jorden, särlingar, suget från andra sidan som hos Birgitta Trotzig. Åkerlappar och stengärdsgårdar som hos Vilhelm Moberg. Jag bor i den världen.

Tomas Bannerhed:
Korparna

En vanlig tisdag dör Joan Didions man vid middagsbordet. De kommer aldrig mer att utbyta några tankar. Fascinerande stark kärlek och gemenskap och under ett sorgeår letar hon ord, bilder, tankar. Men jag undrar var dottern finns. Och just nu vill jag inte läsa om dödens konsekvenser.

Joan Didion:
Ett år av magiskt tänkande

Bitvis skärande suggestiv  skildring av  mobbning - taktiken och resultatet. Rädd varje gång jag vänder blad. Vuxenvärlden ger inget skydd. Havets gåva blir en slags Kristusgestalt som i sig har kärlek och befrielse. Men Vallgren borde jobba med trovärdigheten i sina dialoger.

Carl-Johan Vallgren:
Havsmannen

Läser om älskad bok från längesen. Loella längtar efter pappa och kämpar för sina småbröder och för ett liv i frihet. En realitysaga som inte riktigt hänger ihop men Loella är skön och slutet lyckligt.

Maria Gripe:
Pappa Pellerins dotter

Chic lit i Turkiet inte min grej tänkte jag först. Men en starkt berättad historia med annorlunda feministisk vinkling. Väv med armeniska, amerikanska och turkiska trådar.

Elif Shafalk:
Bastarden från Istanbul

Kroppen som uttryck för identitetsprövande. En rörelse mellan Algeriet och Frankrike, mellan flicka och pojke. Sällan har så korta meningar burit så mycket innehåll. Iakttagande men djupt och nära. Randanmärkning: Det finns inga pojkflickor.

Nina Bouraoui:
Pojkflickan




Ja så hade ett år gått. Men ögonen fortsätter sitt vandrande utefter rad efter rad efter rad efter rad efter....

surdegsbestyr

Häromdagen fick jag en klick surdeg och av den tänkte jag så baka ett bröd. Med ett knapphändigt recept på en papperslapp började jag baka. Eller rättare sagt fick jag först springa till affären och köpa mjöl och linfrökross. Sen kom jag i gång. Ner med halva surdegsklicken i en bunke, på med mjöl och vatten och krosset (och lite rapsolja var det nog också) och in med det hela i kylen. Ja i kylen skulle det kunna stå över natten och jag ville ju gärna spara lite tid och komma igång direkt på morgonen.

Yrvaken upp och ut med degen ur kylen...vad var det nu..den skulle vikas i bunken? Vikas i bunken? Hur ska det gå till. Googlar och hittar genast ett youtubeklipp med en pigg ung man som är ute på bilresa, kommer på att den medhavda surdegen just vid en bestämd tidpunkt ska vikas, stannar bilen, tar fram degbunken med fluffig deg, väter fingrarna i en snödriva bredvid bilen, viker degen (ja han skrapar lite på ena kanten) och så samma procedur ett par gånger till. Sen in med degbunken i bilen och iväg.

Ja så börjar jag en räcka av vikningsarbete med bestämda tidsintervall och inser plötsligt att tidsschemat håller på att spricka. Lördagen ska också innehålla bio och nu blir det riktigt nervöst. Ska jag låta degen jäsa lite för kort tid för att få in brödet i ugnen eller? Googlar igen. Får hundratusentals träffar och inser nu alltmer att jag börjar närma mig en sekt - "visombarabakarmedsurdegssekten". Surfar runt lite och låter mig fångas i enastående, detaljerade beskrivningar kring surdegshantering och surdegsbakande.

Degklicken ska matas (16700 träffar) och bara för denna sysselsättning (man fyller på med en sked mjöl och en sked vatten) finns oändliga teorier, rapporter om olika försök, detaljer kring proportioner (typ 247gr fint ljusbrunt ekologiskt stenmalet rågmjöl, 36cl vatten, en smula osv...), råd om alternativa tillvägagångssätt, kemiska analyser, filosofiska spekulationer.

Och jag hittar analyser kring genus, snobberi, Jesus som välsignar brödet, lyriska hyllningar, recept, historiska faktatexter.

Det finns till och med ett surdegshotell här i stan. Hur har jag kunnat missa det?

Bakande upphöjt till kult.  En nymanlig arena.

Surdegsbakandet kanske kommer att förnya den ekonomiska debatten. Bidra till att synliggöra det som tidigare inte räknats till produktivt arbete. Läs Katrine Kielos i Bang eller hennes nya bok om microekonomi.

Men mitt bröd då? Jodå, efter mycket krånglande och flera misstag - degklutten i kylen skulle t.ex. ha blivit varm innan jag använde den - så blev det ett hyfsat gott bröd. Visserligen lite ojäst och lite för hårt bakat.

Det gick att äta även om jag nog kan tycka att det saknade det där speciella som jag förväntat mig efter allt ståhej jag läst.

prioriteringar och döden

Härom natten när jag inte kunde sova satte jag på radion. Av nån anledning gillar radiopratarna att ringa upp människor för att få folk att svara på frågor eller berätta konstiga saker. Mitt i natten. Nu var temat att det gjorts en undersökning i Norden som visade att vi svenskar skjuter upp begravningar längre tid än vad man gör i vår grannländer. Ja alltså den genomsnittliga tiden mellan dödsfall och begravning är flera veckor. En slutsats, enligt undersökningen, var att man förr "prioriterade en begravningsakt framför andra aktiviteter".

Kan inte låta bli att fundera lite över hur resonemangen nu för tiden låter.

" Ja då har vi ju fotbollsmatch och korvgrillning med grannarna på lördag så farmors begravning får vänta" eller "Nä nu är det först träningen och shoppingrundan och måla om vardagsrummet - sen kanske..." 

Ja det var annat förr. När madam Flod i Hemsöborna (August Strindberg) dör några dagar före jul är det förskräckligt väder med snöande och havet ligger som en issörja. Men begrava madamen måste man så efter fem dagars väntan på bättre väder ger dom sig ut på havet. Ja och det går ju inte särskilt bra. Kistan åker ner i vattnet och sjunker och den nyblivne änkemannen Carlsson virrar bort sig på isflaken och drunknar. 

Det är klart - dom kunde prioriterat lite andra aktiviteter ett tag till. 

Bättre tur med begravningsplats har de båda huvudpersonerna i boken Grabben i graven bredvid (Katarina Mazetti), som sitter på kyrkogården och sörjer sina döda men under tiden  får syn på varann och blir kära och allt det där.

Somliga behöver inte alls begravas. Marika i Osalig ande (Carina Rydberg), lämnar helt enkelt sin kropp och stiger upp mot taket när hon dör. Sen träffar hon en man som vill förpassa henne, ja eller den där anden, till någon "enhet", efter vad hon förtjänar. Men Marika/anden lyckas istället få bli återfödd igen men innan hon kommer så långt är det en vindlande och bitvis tragisk resa.

Tydligen slumrar jag till under tiden jag lyssnar där mitt i natten men det sista jag hör innan jag stänger av radion är en kille som ringt och pratat in ett meddelande.
"..om jag mot förmodan skulle dö, vilket jag inte hoppas, skulle jag nog vänta ett tag innan begravningen".


Nu har vår lagstiftande församling tagit ansvar för saken. Det gör prioriteringarna enklare. Eller?