välfärdsstaten och lantisen

Svenskar är inte världens mest öppna, gladlynta och inbjudande människor. Alltså då pratar vi om en schablonbild av vad en svensk är, en social konstruktion. Av Paulina Neuding kan vi lära oss att "den svenska slutenheten" finns i Stockholm och handlar om att man inte hälsar på varandra i vissa bostadsområden där diplomater bor. Anledningen till det är att "svenskarna ännu inte slagit rot i storstan" och att "vi" därför känner oss osäkra där.

Således gäller detta inte alla boende i Stockholm, inte de sedan generationer infödda stockholmarna, utan bara oss som har våra rötter på landet, lantisarna.  Vi som "ryckts upp med rötterna" och hamnat på Birger Jarlsgatan och därför måste visa oss  lite extra kaxiga och "hårdhudade" och därför inte ser andra i ögonen eller säger ursäkta. Och som att det inte var nog med den bonniga belastningen - vi släpar också på spår från 68-rörelsen där artighet ansågs vara reaktionärt.

Hmm...vet inte riktigt vad begreppet lantis syftar på men det låter som nå´n med kogödsel på stövlarna  som inte riktigt fattar att man ska säga "tack sneeeela" i var och varannan mening. Själv är jag uppvuxen på landet, har fått lära mig både att titta andra i ögonen, säga tack och varsågod och dessutom att hälsa och vara allmänt social. Har aldrig känt att jag måste spela hårdhudad för att låtsas vara stockholmare.

Ett av mina första stockholmsminnen var när jag efter ett träningspass befann mig vara ensam med en enda person i omklädningsrummet. Eftersom jag är från landet var det för mig onaturligt att låtsas som att det inte fanns någon annan där utan jag sa något, som jag i min enfald uppfattade som artigt. Typ: "jaha nu var det inte så många kvar här...". Jag har sällan sett en person så snabbt försvinna, halvt påklädd ut ur rummet. Inget svar. När jag berättat det det för riktiga, infödda stockholmare har jag fått ett gapskratt tillbaka och de har låtit mig förstå att den typen av omotiverade artigheter uppfattas som en invit och är högst olämpligt.
Jaha ja.

Huruvida 68-rörelsen ansåg det reaktionärt med artighet har jag ingen aning om. Däremot har jag noterat att många av de då tongivande personerna hamnat på ganska höga samhällsposter. Och därmed tror jag mig förstå att de också tillämpar ett visst mått av artighet i sitt nuvarande liv.

Jo och så kommer då Neuding till själva poängen. Välfärdsbygget gör att vi (vilka?? lantisarna??) tycker att andra  har ansvaret för medmänniskorna och att vi därmed inte behöver bry oss. Vi har en skyldighet att inte titta ner i marken utan att se våra medmänniskor i ögonen.
Tja jag vet inte riktigt...såvitt jag förstår är välfärdsstaten en garant för att samhällets resurser ska fördelas rättvist. Kopplingen till lantisen och ögonkontakt blir....svår.

Och dom där människorna som rycktes upp med rötterna och blev en del av inflyttningen till storstäderna hamnade knappast på Birger Jarlsgatan. Men i Tensta, Fruängen och Rinkeby kryllar det väl knappast av diplomatfruar som inte blir hälsade på...

Summan av kardemumman är i alla fall att vi kommer att bli artigare, mer hjälpsamma och inte så hårdhudade när det finns ett skatteavdrag för välgörenhet. Nu kommer vi att känna att vi bryr oss mer...eller hur var det??