hämnden är ljuv. inte.

Det har funnits tillfällen i mitt liv när jag länge gått och ruvat på hämnd. När min hjärna varit ett virrvarr av trådar som alla gått ut på att försöka hitta på någon handling som motsvarar den oförrätt jag känt mig utsatt för. Men sällan har det blivit något av hämnden. Den har stannat kvar i tankarna. Eller nja...den där gången när min glatt och högljutt festande granne hade gått iväg och partat ut i stockholmsnatten vid 01-tiden och sedan kom hem vid 5-tiden med ett gäng kompisar och fortsatte festandet på andra sidan den papperstunna vägg som skilde oss åt. Och efter någon timme blev tyst och somnade. Då hade jag vänt mina högtalare direkt mot den papperstunna väggen och startade söndagsmorgonen med musik. Ni vet, läskiga basgångar och rejäl volym. Och så gjorde jag små pauser...och så på med musik igen.

Oj så rar grannen var när vi möttes i trappuppgången. Några hörbara fester hade han heller inte mer så länge jag bodde kvar där.
Ganska harmlös hämnd.

Men att älta saker som hänt och att vistas i det förflutna är inte något eftersträvansvärt. Tror att gamle Freud hamnar alltmer i bakvattnet med sina teorier om att gräva, gräva och gräva lite till. Alltid hittar man nå´t. Som man kan älta lite till. Visserligen är det befriande att ibland hitta pusselbitar som kanske ramlat långt ner i glömskebrunnen och för att veta hur man ska fiska där har Freud bidragit med ett och annat. Men det gäller att komma vidare och inte stanna i den förgångna världen.

Åsa Nilsonne resonerar kring hat och nog kan man säga att hat och hämnd har ett nära förhållande. Hämnden är hatets lydiga betjänt. Ibland. Och båda känslorna håller fast oss i det förgångna, i det som har varit.

Att kunna försonas med det som varit är en fantastisk gåva. Och just det tänker jag på när teve intervjuar en kvinna på ett jordbrukskooperativ i Rwanda. Landet där bortemot en miljon människor dödades i ett planerat folkmord. Kvinnan som förlorade flera av sina familjemedlemmar tittar in i kameran och säger: "Vi kan inte först förlora allt och sedan låta sorgen gnaga sönder oss. Vi har rört oss bort från hämnden."

När hon säger det låter det så självklart. Själv känner jag min litenhet.