ishockey och annat för hjärnan

Jag är en priviligerad person som får tänka på arbetstid. Hjärnan tas i anspråk även om det ibland blir aningen för mycket. Det ska skrivas texter, det ska läsas andras texter, det ska läsas pm och det ska läsas utredningar där statsmakterna bjuder upp till dans. Och helst ska man tänka och ha lite kloka synpunkter på allt det där.
Då är det skönt att få lite hjärngympa på morgonpromenaden. Jag måste nämligen ta mig igenom en labyrint varje dag och då gäller det att vara på alerten.
Men..här gick jag ju igår? Nähä, idag var det avspärrat och nu gäller en annan väg bland gallerstaketen och lyftkranarna.

 

Det är sån´t jag använder min hjärna till. Jobb och motion. Och om man tänjer lite på begreppen så är ju motion nästan samma sak som idrott och då inser jag att det är fler yrkesgrupper som använder hjärnan på ungefär samma sätt. Fast lite mer komprimerat.
Ishockeyspelare till exempel.
För länge sedan trodde jag att ishockey var en sport som gick ut på att man var två lag som åkte runt på isen och försökte skjuta in en puck i varandras mål med hjälp av en klubba. De som var skickligast på kombinationen skridskoåkning och slå pucken i mål vann och var bäst. När jag häromdagen ögnade igenom några sportsidor i tidningen insåg jag att det handlar om helt andra saker.
Framgångsrika ishockeyspelare är slagskämpar.  En framgångsrik f.d. spelare pratar om att det finns många svåra jobb i världen men att alla gör sina egna val. Och att slagskämparna vet om risken för hjärnskakningar men att det är värt det för att nå sin sin dröm. Även om hjärnan inte läker särskilt bra och konsekvenserna blir livslånga.
Det där kallar jag lönsamt användande av hjärnan. Till priset av några hjärnskakningar kan man sedan kvittera ut mångmiljonbelopp. Och såvitt jag förstår har man också fått åka lite skridskor på köpet.