Då tänker jag på Sven Hedins bok Scoutliv i Tibet. Hedin var en klassisk upptäcktsresande som utforskade stora delar av Tibet och Centralasien under slutet av 1800-talet och han gjorde sin sista expedition i mitten av 1930-talet. Han var också beundrare av Hitler, tysklandsvän och sannolikt även nazist.
August Strindberg var inte så förtjust i Sven Hedin. I Tal till nationen säger han om Hedin:
"Allt som allt: Hedin har icke upptäckt några nya länder och han har sannolikt icke varit i Lhassa. Att han kartlagt trakter som alltid varit kända och genomströvade, den äran kunde han ha delat med en lantmätare. --- svenska nationen behöver icke samlas, och riddarhuset icke öppna sina murkna portar för Sven Hedin. Att han verkligen gjort sina resor har ingen betvivlat, men, det humbugsartade ligger i det att han låter fira sig som om han upptäckt Amerika."
Ja alltså - Hedin är inte en person att hylla men däremot är jag fascinerad av hans resor och alla böcker han skrev. (Vilka kan anlyseras ur allehanda perspektiv MEN det var inte det jag tänkte på nu).
Åter till Scoutliv i Tibet. Där berättar Hedin om hur munkar kan välja att avlägga ett bindande löfte om att för alltid gå in i mörkret för att på så vis uppnå Nirvana. Munken blir efter en förberedelsetid inmurad i en grotta för att sedan aldrig mer se dagens ljus.
Hedin skriver:
"Då är han ensam och skall aldrig höra ljudet av en mänsklig stämma, blott det instängda ekot av sin egen. Men då han läser sina böner skall ingen finnas som lyssnar, och då han ropar skall ingen svara."
Varje dag skjuter de andra munkarna in en skål mat genom en springa i muren. När skålen har stått orörd i sex dagar anses munken död och grottan bryts upp. Det finns munkar som tillbringat fyrtio år inmurade.
Det finns olika slags ensamhet.
Monika Fagerholm skriver om ensamhetens litteratur
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar