kaffet och vetenskapen

Kaffe är ganska gott. I alla fall det där lite extra starka som jag måste ha för att komma igång på morgonen. Och eftersom jag råkar vara kvinna så minskar sannolikt risken att bli deprimerad dessutom. Det är vetenskapligt belagt i en stor amerikansk studie på fler än 50 000 kvinnor. Ett par koppar kaffe om dagen gör susen för att hålla humöret på topp.
Smal blir man också.

Men vetenskapen är outgrundlig. Om jag nu hade råkat vara man så hade jag istället blivit stressad och dålig på att samarbeta. I en engelsk studie har man kollat hur koffeinet påverkar prestationer och stress och det föll inte så väl ut för männen.

Dock finns det hopp. Den stressige mannen som inte kan samarbeta eftersom han druckit för mycket kaffe kan istället glädja sig åt den amerikanska studien som visar att risken för prostatacancer nu minskar med sådär 60 procent. Och 48 000 män ingår i studien så det är ordentliga genomgångar.

Inser nu att det vetenskapliga materialet kring kaffets olika för- och nackdelar är ganska omfattande. Vem sponsrar alla dessa studier? Kaffeproducenterna?

Tror jag ska dricka lite mer choklad. Men det är väl koffein det också. Får kolla chokladstudierna en annan dag.

var finns det en råttfångare?

Nu är det stegräkningstider. Hur gör man för att på EN ENDA DAG få ihop 19 420 steg? Och ändå jobba på kontor. Kanske umgås lite med familjen. Sitta och slappa framför teven eller datorn. Sova några timmar. Fattar ni - nästan 20 000 steg ändå. Jag känner sådana personer.

Själv hittar jag på extra ärenden i källaren för att få springa i trapporna en gång till, går naturligtvis till och från jobbet, småtrampar lite på stället när jag pratar med folk (ja det ser en smula märkligt ut) och trots all denna möda får jag ihop dryga 7000 steg.

Ja i förrgår blev det visst 8364. Men det kostade på. När jag på kvällskvisten hasade runt i köket insåg jag plötsligt att här krävdes krafttag för att få upp stegantalet. Ut på kvällspromenad helt enkelt.

Nu råkar jag bo mitt i stan. Nära till allt. Fullt med trevliga affärer, fik, restauranger. Nära den fina Vasaparken med promenadvägar kors och tvärs och gulliga små buskage och planteringar. Jag har alltid varit lite mörkrädd men den här parken är upplyst och inbjudande i stort sett dygnet runt (Ja förutom när galna AIK-huliganer ockuperar parken men det är en annan historia).
Så här skulle man tryggt kunna vandra runt och öka på siffrorna på stegräknaren och samtidigt höra träden susa. Om det inte vore för RÅTTORNA.

Parken kryllar av bruna, långsvansade, närgångna råttor. De rör sig runt i flock, i par eller ensamma. När J och jag passerade en kväll hoppade en stor råtta rakt ur en papperskorg (hur tar den sig upp? slätt metallhölje ca 1 meter över marken?) En annan kväll gjorde två råttor mystiska krumsprång runt en trädstam ett par meter framför mina fötter. På lekplatsen som på dagtid befolkas av små barn, rör sig råttorna ogenerat under bänkar och springer runt lite som de behagar.

Och just den här kvällen när jag skulle förbättra min position i stegräkningstävlingen, smög en listig råttkrake runt stenmuren redan innan jag kom in i parken. Ja inte blev det så många extra steg där inte.

Till och med på den fina Handelshögskolan har råttorna markerat revir. De nöjer sig alltså inte med att vara utomhus i fina parker och springa på gatorna utan tar sig in i husen.

Och på sjukhuset där vi ska tas om hand och bli vårdade. Där finns det också RÅTTOR.

På något sätt känns det som naturens seger över kulturen. Vi människor ska aldrig känna oss för säkra. Naturkrafterna kan när de vill ta kommandot och tränga igenom den bräckliga ytan av civilisation som så lätt krackelerar.

Obs! det är inte jag på fotot.

chefens prat

En bra chef känns igen på språket. Likaså en mindre bra. Jag lovar. Ur chefens mun kommer vissa mantra som någon strateg, bisittare, supporterklubb, konsult, låter chefen tro är omistliga. Snart börjar man undra vem som ska övertygas. Medarbetare? Andra chefer? Aktieägare? Uppdragsgivare? Journalister?

Varningsflagg 1: Vissa ord som saknar riktigt innehåll  återkommer ständigt.

Typ när chefen själv säger: "Jag är tydlig. Jag tar fram tydliga regler". Jaha ja. Sån´t tror man ju visar sig i riktiga livet eller? Det är väl knappast en varudeklaration. Och ligger det inte i sakens natur att regler är tydliga? Annars är det väl inte en regel utan nå´t annat??


Varningsflagg 2: Användandet av idiomatiska uttryck som....liksom ger fel signal.

"Vi på den här enheten/funktionen/avdelningen ska stå för moroten och piskan". Ett klassiskt uttryck som användes av Churchill 1943 när han under kriget skulle bekämpa italienarna. Och flitigt använt av Sverigedemokraterna när de deklarerar hur de ska få muslimerna att återvända till sina hemländer och verkligen förstå att här i Sverige kan de minsann inte leva som de vill.
Och vad säger det egentligen: den dumma åsnan ska lunka framåt mot en morot som hänger framför på en stång - ouppnåelig. Modern managementforskning har för länge sedan dömt ut den drivkraften som en metod för att skapa motivation och förändring i en organisation.

Varningsflagg 3: Deklarationer om att "här är det högt i tak".

Oj oj oj, då är det alltså något som medarbetare och anställda är ovetande om? Takhöjden märks liksom inte. Man hukar runt och undrar varför det inte går att räta på ryggen.


Varningsflagg 4: Konsulter som pratar gallimatias.

En bra chef är en klok person. En klok person lämnar inte över rodret till konsulter som snabbt skummat igenom någon populärvetenskaplig skrift inom till exempel grekisk mytologi och sedan låtsas bildade och använder den fluffiga kunskapen som täckmantel för en pseudopsykologisk metod. Och därtill tjänar hiskeliga pengar och slänger sig runt i taxi från det ena åsnan till den andra...eller hur var det nu det hängde ihop?

Förresten läste jag om att Marie-Louise Ekman rankats som Sveriges bästa chef. Det kan inte vara ett lätt uppdrag att förändra en sådan gammal betongkloss (om än förgylld..) som Dramaten. Med så många egensinniga och självgående medarbetare. Ändå kännetecknas hon av lyhördhet, en stor omtanke om medarbetare, förmåga att entusiasmera och en stor arbetskapacitet.

Och en del chefer är inte lika bra.

den glada dagen

Solen skiner, hösten smyger fram lite försynt och jag damsög hela lägenheten i går kväll. Alltså en skön morgon. Idag ska min frukostläsning ha sökarljuset på allt positivt som finns i nyhetsflödet. Bara tänka positiva tankar och njuta av det vackra runtomkring.

Jag bestämmer mig för att fokusera på dom första fem positiva nyheterna jag möter....

Wow så snabbt jag måste scrolla bland tidningarnas löpsedlar. Hur ska detta gå?

Men att Stockholm får ett nytt miljöprogram  med förslag om fler cykelbanor, energisnåla nya hus och färre privatbilister inne i stan, det är bra.

Letar vidare...jo volontärarbetare lever längre än andra. Jag skänker en tacksamhetens tanke till de somaliska kvinnor jag fikar och pratar med på torsdagskvällarna. Visserligen känner jag mig som en vinnare redan då dvs det är en stor förmån att träffa människor som får mig att tänka i nya banor. Utanför boxen liksom. Att släktingarna i Somalia ibland är så utmattade av hunger att de inte orkar prata i telefon när de väl får tag i varann till exempel. Tänkvärt.

Ja då är jag på väg utrikes. Och visst är det positivt att Palestina sakta men säkert närmar sig FN som en egen stat. Inte kul för alla förstås men det kan inte vara en glad dag idag för Obama också.

Och visst är det härligt att det finns kloka personer som för flera år sedan lyckades investera i aktier som gett en uppgång på 2000 procent under 2000-talet. När så många andra gnäller över arbetslöshet och utförsäkring och nitiskt fondsparande som håller på att skrumpna ihop till en tumme. Dom där Lundin Petrolium verkar ju vara pigga grabbar som vet hur pengar ska placeras. Men....är det samma gäng som har intressen i Etiopien?? Och sitter Sveriges utrikesminister i styrelsen för det företaget???

Nej usch nu blev det riktigt jobbigt igen. Att man aldrig kan få vara okomplicerat glad. Ett sista försök att hitta något självklart glädjande. Och plötsligt förstår jag var mycket av glädjen finns samlad: på matsidorna! Vackra matbilder i massor, glada tillrop om nya recept, goda viner och jag vet inte allt. Här har vi den sanna livsglädjen.

Och kan det bli roligare än Spagettieis? Glass som spagetti med sylt som köttfärssås.

barnen i aleppo

Aleppo är Syriens näst största stad och i mitten av mars 2011 var det fortfarande möjligt att turista där. Visserligen var det ganska tomt på turister och när man släntrade runt bland olivtvålsaffärer, kryddbodar, marknadsstånd med damunderkläder och fantastiska mattaffärer, var det helt klart så att folket runt omkring hade koll på oss. Bröderna (eller var de kusiner?) med den fina affären Sebastians, visste precis hur vi rörde oss runt i stadskärnan.  De dök upp i olika gathörn med erbjudanden om hjälp men var varken påträngande eller besvärande. Bara gästvänliga och intresserade.

Nära Sebastians shop ligger Citadellet och där utanför var varje dag en liten skara barn som tiggde slantar av alla som gick förbi.
Först träffade jag på storasystern som så gärna ville att jag skulle fota henne och lillebrorsan. Men hon var oroad över några andra små barn som närmade sig...

Ja där dök en lite tuffare kille med en lillasyster i släptåg upp. Han försökte genast ta plats på mitt foto. Efter en lång palaver enades de alla om att ställa upp sig i ett ganska effektfullt arrangemang.

Då hade ytterligare en liten kille hoppat in i gruppen, alla ville väldigt gärna bli fotograferade. Och det allra roligaste var att snabbt kunna se alla foton på sig själva i min mobil.

Hur har barnen det nu? I Syrien har al-Assad-gänget dödat fler än 2200 människor sedan i mars.  I Aleppo har det fortfarande inte varit så många demonstrationer men regimen vill statuera exempel. I maj hämtades läkaren Sakher Haliak i sitt hem. Några dagar senare var han torterad till döds. Sakher Haliak var en mycket känd person som hjälpte hundratals fattiga familjer så att de skulle ha något att leva av.

Idag har syrisk militär gått in i staden Homs och dödat flera civila. Motståndet mot  al-Assad och regimen i Syrien är starkt men regimen är skoningslös. Det kommer att ta lång tid...

Läs om Syriens moderna historia i den lysande boken Drömmen om Damaskus av Aron Lund.

vapen till frukost

Min morfar var en småviltsjägare. Det finns något gammalt foto där han stolt förevisar en räv han skjutit. Det jagades harpaltar som man fick till middag som viltragu med enbärssås. Det var väl egentligen ganska så gott. Och min morfar var en fredlig och tolerant människa.

Jag känner också kloka och miljöengagerade personer som är storviltsjägare och som njuter av tillvaron i skogen och gemenskapen i jaktlaget.

När jag bläddrade i morgontidningen idag ramlade det som vanligt ut några annonsbilagor. Den ena handlade om drömboende och fuskbyggen, den andra var reklam för sport & vildmark. Med mysiga fleecetröjor och rejäla skodon då ......tänkte jag mig.

Men jag möts av detta:

Jag har faktiskt ingen aning om det är så att det ALLTID är marknadsföring och häftiga köperbjudanden av vapen i dagstidningarna på hösten. Tror faktiskt att jag skulle lagt märke till det eftersom jag är vapenmotståndare. Förvisso kan jag med förnuftet förstå att det behövs viss nyttojakt. Absolut.

Men vapen har alltid en kapacitet att döda. Och just i dessa tider, när bilden av den norske terroristen där han står på Utöya med sitt automatvapen, fortfarande finns kvar på näthinnan, så vill jag INTE mötas av vapenreklam i någon form. Särskilt inte rakt in i mitt hem där det förvisso inte bor några små barn som skulle kunna fascineras av alla dessa skjutvapen. Men ändå.

Timingen för ohämmad vapenreklam i morgontidningen är sanslöst dålig (när skulle den vara bra..??) när till och med politikerna funderar över om vapenlagstiftningen inte borde ses över.

Och hur det än är med den "harmlösa" användningen av vapen i "harmlösa" jaktsällskap så går det inte att komma ifrån att världen är så stor så stor och vapen i händerna på fel personer (män) skapar mer skräck och fasa än trygghet och stabilitet.

Det s.k. kriget mot terrorn har väl heller inte direkt gjort världen till en säkrare plats och hur kvinnorna offras i det kriget skriver Anna Leastadius Larsson om här.