prioriteringar och döden

Härom natten när jag inte kunde sova satte jag på radion. Av nån anledning gillar radiopratarna att ringa upp människor för att få folk att svara på frågor eller berätta konstiga saker. Mitt i natten. Nu var temat att det gjorts en undersökning i Norden som visade att vi svenskar skjuter upp begravningar längre tid än vad man gör i vår grannländer. Ja alltså den genomsnittliga tiden mellan dödsfall och begravning är flera veckor. En slutsats, enligt undersökningen, var att man förr "prioriterade en begravningsakt framför andra aktiviteter".

Kan inte låta bli att fundera lite över hur resonemangen nu för tiden låter.

" Ja då har vi ju fotbollsmatch och korvgrillning med grannarna på lördag så farmors begravning får vänta" eller "Nä nu är det först träningen och shoppingrundan och måla om vardagsrummet - sen kanske..." 

Ja det var annat förr. När madam Flod i Hemsöborna (August Strindberg) dör några dagar före jul är det förskräckligt väder med snöande och havet ligger som en issörja. Men begrava madamen måste man så efter fem dagars väntan på bättre väder ger dom sig ut på havet. Ja och det går ju inte särskilt bra. Kistan åker ner i vattnet och sjunker och den nyblivne änkemannen Carlsson virrar bort sig på isflaken och drunknar. 

Det är klart - dom kunde prioriterat lite andra aktiviteter ett tag till. 

Bättre tur med begravningsplats har de båda huvudpersonerna i boken Grabben i graven bredvid (Katarina Mazetti), som sitter på kyrkogården och sörjer sina döda men under tiden  får syn på varann och blir kära och allt det där.

Somliga behöver inte alls begravas. Marika i Osalig ande (Carina Rydberg), lämnar helt enkelt sin kropp och stiger upp mot taket när hon dör. Sen träffar hon en man som vill förpassa henne, ja eller den där anden, till någon "enhet", efter vad hon förtjänar. Men Marika/anden lyckas istället få bli återfödd igen men innan hon kommer så långt är det en vindlande och bitvis tragisk resa.

Tydligen slumrar jag till under tiden jag lyssnar där mitt i natten men det sista jag hör innan jag stänger av radion är en kille som ringt och pratat in ett meddelande.
"..om jag mot förmodan skulle dö, vilket jag inte hoppas, skulle jag nog vänta ett tag innan begravningen".


Nu har vår lagstiftande församling tagit ansvar för saken. Det gör prioriteringarna enklare. Eller?