Minns när jag nyss skolat in mitt äldsta barn på dagis hur Anna Wahlgren satt och ojade sig i teve över de stackars barn som inte fick vara hemma och känna sig behövda utan som forslades iväg till institution långt från den egna flocken. Det kändes inte kul. Det dåliga samvetet för att vi någonstans inte gjorde rätt, tyngde redan.
Nu har Anna Wahlgrens dotter Felicia skrivit en bok om sin uppväxt och om sin mamma. I boken berättar Felicia om missbruk, övergrepp, straff och rädsla. Det är naturligtvis helt sant. Alla barn har rätt till sina egna berättelser om sin barndom. Alla barn uppfattar livet i ursprungsfamiljerna olika. Det finns inte en sanning. Det som är roligt och spännande i ett barns historia kan vara traumatiskt och hemskt för någon annan.
Men Felicias bok öppnar också på vid gavel för en oräknelig skock hyenor som nu kan ösa galla över Felicias mamma. Mamman med nio barn som tyckte att hon hade något att lära andra föräldrar. Som skrev Barnaboken och som lämnade ut barn och män och andra i sina egna självbiografier.
Det skrivs om att Anna Wahlgren är slut, hennes trovärdighet är ett skämt - vad vaaaar det vi sa?
Jo visst har hon drivit sitt varumärke rakt in i väggen. Och missbruk, livsfarliga råd (att bebisar ska ligga på mage) och en alltför grandios hållning är svårsmält.
Ja och så är det ju det här med att hon är MAMMA.
Gör ett litet tankeexperiment. Vi kan kalla honom Ante. Han vill ha en stor familj. Han lever periodvis själv med sina barn, periodvis ihop med barnens mödrar.
Men mödrarna har annat för sig och försvinner ut ur bilden allt eftersom. Men Ante kämpar på. Visserligen är han lite för glad i spriten och röker lite för mycket och dambesöken är lite väl många ibland. Men Ante är en himla närvarande pappa som vill hålla ihop sin barnaskock och oj vad han sliter och fixar och jobbar och månar om barnen och skriver och flyttar och...
Vi får aldrig en andra chans till vår barndom.
Och som förälder får man leva med det som inte blev så bra eller det vi kanske skulle önskat att vi gjort annorlunda.
Vreden måste ha sin rättmätiga plats och förlåtelsen kanske inte är möjlig för varje människa. Jag vet inte. Men det är skönt att kunna försonas med livet och sin historia.
Hoppas Felicia kan det också.
oerhört sant. oerhört bra skrivet.
SvaraRaderaTack!
SvaraRaderaDet blir lite dubbelt när du å ena sidan säger att Felicias bild av sin barndom självklart är sann, att hon måste ha rätt att känna som hon känner och sen raljerar över det med "Ante" som att det ju inte var så farligt, herregud de gör ju sitt bästa och vilket stöd "Ante" ändå var för sina barn....
SvaraRaderaFör min del är det inte att hon är MAMMA som är problemet med Anna, problemet är att hon i egenskap av mamma sagt "gör såhär så blir det bra" "lyssna till mig, se på mina barn, jag vet vad jag pratar om så lyssna på mig och du får inga problem!". Om en person utger sig för att vara expert på relationer och sex och det sedan kommer fram att han våldtagit och misshandlat sin partner under alla år, hade du då sagt "jamen vadå, han fanns ju där, ställde upp, kämpade för att hålla ihop familjen!"? Hade hans råd varit de samma, hade du litat på hans omdöme? För det är just så folk känner kring Anna nu. Hon har skrivit mycket och bra om barn, men vågar man lite på hennes omdöme nu när det verkar som att hon inte haft så bra koll när det kommer till hennes barn? Kan man verkligen ta till sig hennes råd för tänk om man sållar fel? Att hon är mamma och kvinna har ingen betydelse, om en man gjort samma sak hade det varit precis lika illa och "gamarna" hade varit där precis lika mycket.
Tänkvärt det du skriver och dubbelheten håller jag delvis med om. Det jag skriver först - barnets rätt till sin egen historia - är en viktig markering. Om barnet/Felicia får stöd från andra i sin berättelse är ointressant. Hon äger rätten till sin egen upplevelse. Men jag ville gärna skriva något också om att en mamma som sticker ut hakan och vet bäst och lever ett liv som kan anses kontroversiellt (och det är ju absolut ingen nyhet) naturligtvis är särskilt påpassad. Jag reagerade på det stora antalet f.d. "beundrare" , journalister och krönikörer, som var så oerhört snabba med att fördöma Anna W och som, tycktes det mig, nu fick en chans att ta avstånd utan nyansering. Finns i det ett stråk av självgodhet och "mamma-präktighet" som stör mig och som jag försökte gestalta i min text. Men i den mån frågan har debatterats nu på sistone så är den mer balanserad och inte så fördömande och onyanserad. Oavsett Anna W:s "expertroll" så får man ta det som är bra och ifrågasätta annat. Och pappor som månar om sina barn men misslyckas blir inte lika strängt dömda - det håller jag nog fast vid.
SvaraRaderaJag tror såhär angående huruvida en man blivit lika dömd eller ej: En man om han betett sig så som mamman beter sig i Felicias bok hade för det första inte fått behålla barnen så som mamman fick. Av samhällets skydd (polis, soc osv) hade mannen dömts snabbt och hårt. Tänk tex på inslaget i uppdrag granskning om mamman och pappan som blir av med sina barn för en lång tid eftersom det kommit rykten till soc om att pappan låtit äldsta dottern röra hans snopp. I Felicias bok finns ett liknande gränslöst beteende men ingen ingriper... Däremot(!) tror jag att MEDIA inte hade dömt pappan lika hårt, dock av de fula skälet att det varit mer "väntat". Det finns trots allt en bild om att mammor alltid vill sina barns bästa, därför kommer de undan med mer under längre tid men när bägaren rinner över blir slaget hårt. En man å andra sidan kommer inte undan med lika mycket men slaget i gemene mans ögon är mildare för män ses som sämre föräldrar rent generellt. Hade mamman i Felicias bok blivit anmäld till soc och det hela hade fått rättsliga efterspel så är det f.ö troligt att hon hade dömts till lägre straff i domstol än en man för så ser det ut idag och det lär inte ha varit större skillnader för 30 år sedan. Sen, oavsett person och kön så gillar media när en mäktig person "faller", och det får man ju säga att Anna har gjort iom. denna bok. F.ö är det ju självklart så att man får sålla oavsett "expert" status från den råden kommer, men det är ju grundläggande psykologi att vi alla tenderar att sålla mindre om råden kommer från någon vi litar på...
RaderaJag tror precis tvärtom. En pappa som tar sina barn och flyttar långt från barnens mamma och därmed försvårar kontakten med mamman och som sen missköter sina barn skulle antagligen bli ännu hårdare kritiserad (och jag tror även att han hade hade haft svårare rent praktiskt att tex få ensam vårdnad).
SvaraRaderaEn pappa som lyfter på täcket och visar barnen hur våt hans nya fru, som däckat, är i fittan (jmf Mamman smeker och visar upp sin däckade mans kuk för barnen i "Felicia Försvann") och som lät sina kompisar krypa ner i barnens sängar (händer också i FF) skulle genast utpekas som pedofil.
Jag tycker tvärtom att AW kommer lindrigt undan just för att hon är mamma och alla mammor älskar väl sina barn och gör sitt bästa?
En pappa som lämnar sina barn ensam i flera dagar och sätter en 9-åring som ansvarig för sina yngre syskon utan att ens meddela hur länga han tänker vara borta skulle inte få några hjältemedaljer för att han "försökte sitt bästa".
När jag frågade min mamma hon läst barnaboken så sa hon "nej för jag tyckte hon verkade så elak mot sina barn. Dessutom låste hon in sig med en halv flaska whisky för att skriva på sina böcker varje kväll" Det var alltså vad min mamma hade hört om AW på 80-talet (och det stöds väl i princip både i FF och mommo). Hade det varit en pappa med ensam vårdnad som drack så mycket att "alla" visste tror jag faktiskt att samhället (dvs soc eller liknande) hade reagerat och ingripit. Men nu var det en mamma och mamma vet ju alltid bäst och en dålig mamma är ju ändå bättre än vilken pappa som helst (sic!)
Jag tror att om Felicias bok handlat om en pappa hade många upplevt den som ännu obehagligare.
Jag tycker det vore intressant om fler funderade på varför inte de sociala myndigheterna ingrep, det finns ju fler nutida exempel på där barn farit illa under lång tid och där det "borde" kommit till de sociala myndigheternas kännedom att något inte står rätt till. Det är kanske också som så att en frånvarande pappa gör mindre skada än en närvarande maktmissbrukande mamma?
SvaraRaderaNär det gäller barn som far illa över lång tid och ingen gör något. En bidragande faktor är säkert att det de flyttade ofta. Sociala myndigheter får inte kontakta varandra och får inte föra över anmälningar. Så om man flyttar så måste en ny anmälan göras och en ny utredning påbörjas.
SvaraRaderaTack för en tänkvärd text, Elisabeth.
SvaraRaderaPaula, du säger följande: "Kan man verkligen ta till sig hennes råd för tänk om man sållar fel?"
Du verkar vara en mycket engagerad förälder, och även mycket engagerad i annat, och jag blir därför mycket förvånad över din fråga. Menar du på fullt allvar att du tar till dig och tillämpar råd som du inte känner - med magkänslan - att de är rätt för dig och din familj?
Det finns en uppsjö av "experter" på barnuppfostran idag, men jag vill och vågar tro att dagens föräldrar är fullt kapabla att göra sin egen mix av de råd som kommer i deras väg. Kanske inte du, men de allra allra flesta.
Som förälder är man alltid ansvarig, man kan inte säga i efterhand "ja men jag gjorde ju bara som AW/Lars H Gustavsson/ Jesper Juul/Malin Alfvén/.... sa". Det håller inte.
Det är DU som är ditt barns förälder, det är DU som uppfostrar. Det är DU som är ansvarig.
Att skilja på sak och person är en viktigt att jobba på som förälder. Men det gäller inte bara barn. Låt oss vara vuxna nog att skilja på sak och person när det kommer till Anna Wahlgren också. Hon kanske inte var "världens främsta barnuppfostransexpert" i sitt eget hem alla dagar, men de råd hon ger i sina böcker blir inte mindre värda för det. Just för att det är vi som läsare som tar in det hon säger utifrån vår egen familjehistoria, våra erfarenheter och vår egen högst personliga syn på hur vi vill uppfostra våra barn.
Jag citerar ett tänkvärt utdrag ur den krönika som Anna Wahgren publicerade på sin hemsida nyligen (http://www.annawahlgren.com/index.php/view/svenska/manadens-kronika-februari-2012) som jag personligen verkligen stämmer in i:
”Jag vill inte ha råd från felfria guruer i sterila miljöer. Jag vill ha visdom från kvinnor som har levt, gjort misstag, funderat, och sen delar med sig. Det är upp till mig som tänkande människa och förälder att ta till mig det jag vill, och välja bort det som känns fel.”
Ja, var förälder är ansvarig för sitt barn men det fråntar inte ansvar från den som ger råd att tänka en vända till "vad händer om"? Jag kan ge råd om att jag tycker att alla barn skall få smisk med bälte på bar rumpa men inte fan är jag oskyldig om folk följer rådet!
RaderaJag vill inte heller ha felfria guruer, men det är skillnad på att inte vara felfri, att göra mindre misstag så som människor kan och att låta sitt barn växa upp med en alkoholist. Jag är faktiskt mer faschinerad över att det är så många som förnekar Felicias barndom och vägrar tro på sanningshalten i boken när Anna själv beskrivit i princip exakt samma barndom för barnen, men då från den vuxnes perspektiv. Anna hävdar att alla flyttarna inte spelade någon roll, Felicia hävdar motsatsen, Anna hävdar att hennes drickande inte skadade barnen, Felicia hävdar motsatsen. Varför är det då Anna som man ska tro på om hur barnen upplevde det och inte barnet som berättar? För mig blir det en gåta...
F.ö tycker jag det säger sig självt att om man är trött, oroligt och kanske tom desperat som förälder så sållar man inte lika bra och klarar inte av att sätta stopp lika lätt när någon man litar på ger råd. Det visar Annas forum allt för tydligt.
Jag har aldrig sagt att jag tror att Felicia ljuger. Inte heller att Felicias barndom sett ur Anna Wahlgrens perspektiv (Mommo) är nâgot att sträva efter. Vad jag försöker säga är att Felicias bok inte har nâgon influens pâ hur jag läser de böcker AW skrivit om barn och barnuppfostran. Det var det där med att skilja pâ sak och person, du vet.
RaderaJag har svârt att förstâ vad du egentligen vill uppnâ med allt detta engagemang mot Anna Wahlgren. Du säger själv att du tror att det finns barn som älskar Sova hela natten-kuren, att du själv använder delar av det som sägs i Barnaboken i din vardag.
Varför inte lâta folk göra sig sin egen uppfattning? Och respektera att andra gör val som inte stämmer helt in med dina?
Din tolkning av Annas forum tänker jag inte diskutera. Jag har redan sett alltför mânga exempel pâ hur du tolkar inlägg, ungefär som Fan skulle tolka bibeln. Jag konstaterar bara att trâden "Livet efter kuren - en uppmuntran" (http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?f=7&t=2010) nog är ganska unik i föräldraforumSverige. Där finns det ett otal exempel pâ lyckliga familjer som numera njuter av livet med de smâ och som sover gott nätterna igenom, just tack vare Anna Wahlgrens Sova Hela Natten-kur.
Jag tror att den fiktive Ante hade dömts ännu hårdare. En man som super, röker, förvägrar barnen kontakt med mödrarna, flyttar omkring, frekvent byter partner, är så dålig på mat så ungarna får läggas in på sjukan pga undernäring... och samtidigt skriver böcker om hur förträfflig han är.
SvaraRaderaElisabeth, jag tror tyvärr att din bokblogg kidnappats av Anna Wahlgrens personliga lilla stalker-grupp. De säger sig kritisera hennes METODER för att få barn att sova men deras intresse för hennes person sträcker sig lång utöver det. Kan närmast liknas vid personförföljelse. Sorgligt men sant. Deras lilla grupp har en mycket aktiv facebook-sida där de dryftar långt mycket mer än metoder, om man säger så.
SvaraRaderahttp://www.annawahlgren.com/index.php/view/svenska/manadens-kronika-oktober-2011
http://www.newsmill.se/artikel/2012/02/09/kulturjournalister-som-f-rsvarar-anna-wahlgren-borde-l-sa-boken
Krönikan som det länkas till saknar väldigt mycket sanning. Ska man prata om att andra ljuger bör man hålla sig till sanningen själv kan jag tycka...
RaderaNu har alltså även en sektmedlem hittat hit. Jag behöver inte länka nåt det är bara att gå in på AWs forum för att förstå
SvaraRaderaSom sagt var... Om det bara var sovmetoderna som skulle kritiseras, gärna i hövlig ton, vore allt gott och väl. Men tydligen är sanningshalten i Felicia Feldts bok också ett av gruppens varmt omhuldade topics, tillsammans med allt som rör Anna Wahlgren. Alla försök att nyansera debatten får energiskt mothugg från denna lilla grupp.
SvaraRaderaVad är de så rädda för? De är ju knappast först på plan med att kritisera Anna Wahlgren. Inga dörrar insparkade där precis. Krävs inte särskilt mycket mod heller (Vi som vågar...).
Modigt däremot vore att starta ett eget forum för att hjälpa föräldrar med problem eller skriva en egen bok som stämmer bättre överens med hur de ser på saken i stället för att fixera sig vid allt som rör författaren. Fixeringen verkar även gälla de som som frivilligt och ideellt hjälper andra föräldrar (som bett om hjälp) på hennes forum. Högst osympatiskt.
Du är välkommen in att diskutera om du önskar, än har faktiskt ingen försökt sig på att nyansera debatten. Jag har försökt ha nyanserad debatt på Annas forum å andra sidan vilket visat sig komplett omöjligt.
RaderaOch ja, modigt, modigt som i att stå emot hot skickade anonymt till privata mailadresser, hot om både polisanmälan och socialanmälan, hot om att försöka få ens barn omhändertagna för vanvård och jag vet inte allt. Det är det äkta ansiktet av Annas mest fanatiska försvarare!
F.ö kan du vara lugn i förvissningen om att en egen hemsida är på g. Alternativa forum finns det redan, tex Sjalbarn där det går att diskutera barnuppfostran och vård helt fritt utan att få inlägg borttagna så fort de inte på alla punkter passar in med de råd som överhuvudet anser ska ges.
Jag tror också kritiken kanske sett annorlunda ut om det var en "Ante" istället däremot inte att det inte skulle blivit reaktioner, däremot förstår jag inte riktigt syftet med att göra det till en genusfråga, många många böcker har skrivits av barn som farit illa på olika sätt både av en mamma och en pappa, att det blir så stort tror jag snarare beror på att det kanske aldrig har skrivits en bok av ett barn till "världens främsta barnuppfostrare" samt att jag som förvisso aldrig träffat AW men läst,sett intevjuer mm uppfattar AW som en person som saknar ödmjukhet inför ifrågasättande utan mer den som anser att "mitt sätt är det enda rätta", då är det inte speciellt konstigt tycker jag att det blir reaktioner, speciellt inte heller när metoderna ifrågasätts av barnläkare och när grundaren till metoderna utalar sig såpass hårt och tvärtsäkert och det sedan visar sig att personen ifråga inte alls kanske levt som hon lärt ut, läser man FF bok så är boken så långt ifrån AW´s tips och metoder man kan komma, DET tror jag är orsaken till att det blir så stort/mycket och olika "läger" speciellt som AW själv uttalar sig hårt & tvärsäkert i många frågor. /Zara
SvaraRaderaOj vilket engagemang! Låt mig bara göra klart ett par saker: Mitt blogginlägg skrev jag utifrån att sensationsjournalistiken blixtsnabbt dömde ut AW:s livsverk i krigsrubriker på löpet. Också tidigare "vänner" i kändisvärlden ylade med och det skrevs spaltmeter om besvikelse, att man egentligen alltid förstått hur dålig hon var osv osv. Men jag ville också verkligen betona att Felicias berättelse är hennes och den är sann. Ante borde jag lämnat därhän för det blev förvirrande. Men - Lena Carmryd, Paula, Emma, Zara m.fl! Mitt blogginlägg är INTE "Ett försvarstal till Anna Wahlgren." Jag skiter i Anna Wahlgren och hon klarar sig bra utan min hjälp. Jag tycker däremot att journalistiken kring hennes person lämnar mycket i övrigt att önska. Man skriver helt enkelt det som passar in i dramaturgin och som råkar ligga i tiden. Under de förhållanden hennes barn periodvis uppenbarligen levde - och som inte kan ha varit en hemlighet för flera av de personer som nu vänder henne ryggen - borde naturligtvis sociala myndigheter blivit inkopplade. Var fanns de vuxna som såg till barnens bästa då? Som såg att det var en alkoholmissbrukande förälder? Var fanns de vuxna som vågade hjälpa Anna och hennes barn? Det tycker jag är mer upprörande än att hon har idéer om barnuppfostran. Ibland kloka - ibland helt idiotiska. Men människor är sammansatta och komplexa - de vackraste kärleksdikterna kan vara skrivna av den allra ensammaste människan som själv aldrig har fått möta kärleken.
SvaraRadera