fönstershopping i juletid

Det är ekonomisk kris. Och det innebär krympande och inbromsning och annat elände. Vad kan då passa bättre i dessa juletider än det utmärkta alternativet fönstershopping? Vi slipper ösa ut en massa pengar på julklappar till höger och vänster och utan att behöva öppna plånboken en endaste gång kan man bara fantisera kring vem som skulle kunna få vad ur det rika utbud som exponeras i skyltfönstren till allas vår glädje.
Ni kan ju fundera på från vilket land tipsen kommer: Frankrike, Tyskland, Norge eller Sverige?

Vi börjar lite handlingskraftigt med en stabil produkt från det förgångna: en vacker skrivmaskin med söta, runda små tangenter. Mottagaren kan odla sin kreativitet och känna ett stråk av svunna tider. Ett litteraturpris kanske hägrar.

Förslag 1.

Men det är inte tillräckligt elegant kanske? Då kan vi istället vara lite storstilade och förmätna och välja en en tjusig reservoarpenna ur en "limited edition". Vet inte om Pinoccio ingår i priset men han har sin charm, den lilla trägossen vars näsa växte en bit varje gång han for med osanning. Tycker mig ha sett en och annan Pinoccio under året men det kanske bara är avlägsna släktingar - inte vet jag. Söt är han hur som helst i sin lilla röda gossekostym.

Förslag 2.

Ingen jul utan flärd. Så ett skodon av högsta kvalitet tillverkat av trådrullar för att vara praktiskt liksom. Kanske mindre användbart men vackert på nå´t vis ändå...eller?

Förslag 3.

Att trängas vid skyltfönster och försöka uppfylla allas önskningar ger kanske tankar i hotfulla banor och önskningar att man vore någon annan. Och se! Marknadsförarna och skyltnissarna når nya höjder. Rödluvan var egentligen en skyltdocka som sedan blev en varg och aldrig placerade sig hycklande och flinande i mormors säng, utan i ett skyltfönster. Stirrandes ut i vintermörkret hittar vi dessa vargar, omgivna av ännu fler vargar, och vem får då inte lust att ikläda sig denna outfit för att sedan tassa ut ur butiken med vargsvansen hängande mellan benen, ilsket morrandes till medmänniskorna.

Förslag 4.

Tror nu att allt detta julshoppande har gjort oss hungriga och då föreslår jag en rejäl matbit. Ett köttostbröd (direktöversättning). Kanske inte så estetiskt tilltalande men mättande och räcker till många. Därtill prisvärt och finns i stora volymer.

Förslag 5.

Det naturliga kretsloppet ej att förglömma. Här i lockande pastell.

Förslag 6.

Så till slut när vi uttömda och avmagrade har tagit oss igenom juleförberedelserna, behöver vi bara hålla oss fast i något. Det blir en ny jul nästa år. Och ett smycke i pannan piggar upp.

Förslag 7.

kungens lilla piga möter lort-sverige

När jag var barn sjöng vi en sång som hette Kungens lilla piga. Alltid hade hon brått för det var så mycket stök och "hon ska skura trappan och hon ska skura golv, och hon ska bära slask och ved och vatten" men det gick så bra allting för hon hade ett så strålande humör.

Lika glad är ju kanske inte Askungen men arbetsbeskrivningen är glasklar:
"Hela dan får hon arbeta, hon får jobba hon får streta,
putsa, diska, tvätta, damma,
varje dag är det detsamma.
Där hon putsar, här hon sopar, så snart dom inte ropar.
Det är ju hon som knogar, tills hon blir alldeles virrig, darrig, stirrig."

Ja och sen kommer ju fina klänningen och prinsen och balen och allt det där så att hon slipper det förfärliga städandet.

Värre blev det sedan med Simone de Beauvoir som tyckte att få uppgifter så mycket påminde om Sisyfos straff som hushållsarbete. Samma dag ut och dag in: "...jaga dammråttor i mörkret under skåpen, det är att hejda döden men också att förneka livet.."

Och det glättiga städandet har absolut nått vägs ände i Maja Eklöfs Rapport från en skurhink, som kom i början av 1970-talet-en rapport från en outbildad, sliten, lågavlönade ensamstående mamma och städerska.

Så småningom gjordes hopplösa försök att transformera städandet till en mer accepterad och professionell sysselsättning, så blev städerskan på ordnivå i alla fall, lokalvårdare.
Den riktiga kraftansträngningen i konsten att försöka förvandla städarbete till något mer socialt acceptabelt, en riktig glamorstämpel, blev beteckningen Hushållsnära tjänster på 2000-talet.

Lubbe Nordström, en journalist med socialpolitiska ambitioner, åkte runt i Sverige strax före andra världskriget. Det var dåvarande Kungliga Medicinalstyrelsen som supportade resan och det var med guidning av provinsialläkarna - "De lysa över landet som brandskåpens röda vakande lampor i städernas natt" - som Lubbe förstod vidden av det hälsoproblem som trångboddhet, smuts och fattigdom utgjorde.
"Jag fick se, vad jag icke trott: Lort-Sverige."

Städandet som plikt och som nödvändig förutsättning för en hygienskt acceptabel tillvaro, fortsätter att vara lågstatus och lågprioriterat.

Lort-Sverige har flyttat in på sjukhus.

Men nu kommer det kreativa förslag från våra politiker. Och kanske ser de en möjlighet att skapa nya inkomstkällor på kuppen.

rapporter från helvetet

Vinstgivande åldringsvård skulle väl inte vara något problem om viljan att skapa omsorgsformer och omhändertagande av högsta kvalitet var drivkraften. Men den inbyggda problematiken med att tjäna pengar är att det tycks skapa ett begär. Efter mer pengar.
Vem vill varje dag få nya rapporter från helvetet om att någon tvingas ensam vaka in sin död framför teven, att kissblöjorna ska vägas för att utnyttjas maximalt, att personalen tiger av rädsla för att bli av med sitt jobb?

Jag tillhör inte dom som i alla lägen säger att det var bättre förr, men det kan inte vara rimligt att vi i ett överflödssamhälle med alltfler allt mer förmögna människor, inte kan ge en värdig och högklassig omsorg till våra gamla. Det är ett politiskt svammel om valfrihet kombinerat med en övertro på att fler regler och lagar ger en annan människosyn och skapar förutsättningar för ett anständigt liv. Fan tro´t.  Alla vet att det inte bara handlar om att kontrollera mer eller att ett enda företag brister. Det handlar om så mycket mer.

Alla skyller på alla, kommunerna fortsätter låtsas att de kan upphandla bästa tänkbara tjänster och några girigbukar gnuggar händerna och låter monstruösa pengasummor samlas på konton här och var. Varifrån kommer pengarna? Är detta det land där politikerna i åratal trumpetat Vård och omsorg, Vård och omsorg, Vård och omsorg, så fort det är dags att börja prassla med valsedlarna. Och sen då?

I Nässlorna blomma av Harry Martinson skickas den lille pojken Martin runt i socknen. Utackorderingen går till så att han får flytta till den familj som är beredd att ta emot honom för lägst summa pengar. Efter flera års kringflackande hamnar han vid elva års ålder på fattighuset tillsammans med kommunens gamlingar.
Det där är förstås väldigt länge sen. Hundra år eller så. Och jag tror inte att socknens bönder gjorde sig några stora pengar på att hysa fattighjon. Så visst är det annorlunda. Idag går det att tjäna pengar på undermåligt omhändertagande. Stora pengar.

Min mormor blev nästan 90 år. Hon visste mycket om den tid då nässlorna blommade och lille Martin skickades runt till den som betalade minst. Jag är väldigt glad att hon inte behöver veta att historien upprepar sig år 2011.

ishockey och annat för hjärnan

Jag är en priviligerad person som får tänka på arbetstid. Hjärnan tas i anspråk även om det ibland blir aningen för mycket. Det ska skrivas texter, det ska läsas andras texter, det ska läsas pm och det ska läsas utredningar där statsmakterna bjuder upp till dans. Och helst ska man tänka och ha lite kloka synpunkter på allt det där.
Då är det skönt att få lite hjärngympa på morgonpromenaden. Jag måste nämligen ta mig igenom en labyrint varje dag och då gäller det att vara på alerten.
Men..här gick jag ju igår? Nähä, idag var det avspärrat och nu gäller en annan väg bland gallerstaketen och lyftkranarna.

 

Det är sån´t jag använder min hjärna till. Jobb och motion. Och om man tänjer lite på begreppen så är ju motion nästan samma sak som idrott och då inser jag att det är fler yrkesgrupper som använder hjärnan på ungefär samma sätt. Fast lite mer komprimerat.
Ishockeyspelare till exempel.
För länge sedan trodde jag att ishockey var en sport som gick ut på att man var två lag som åkte runt på isen och försökte skjuta in en puck i varandras mål med hjälp av en klubba. De som var skickligast på kombinationen skridskoåkning och slå pucken i mål vann och var bäst. När jag häromdagen ögnade igenom några sportsidor i tidningen insåg jag att det handlar om helt andra saker.
Framgångsrika ishockeyspelare är slagskämpar.  En framgångsrik f.d. spelare pratar om att det finns många svåra jobb i världen men att alla gör sina egna val. Och att slagskämparna vet om risken för hjärnskakningar men att det är värt det för att nå sin sin dröm. Även om hjärnan inte läker särskilt bra och konsekvenserna blir livslånga.
Det där kallar jag lönsamt användande av hjärnan. Till priset av några hjärnskakningar kan man sedan kvittera ut mångmiljonbelopp. Och såvitt jag förstår har man också fått åka lite skridskor på köpet.