hämnden är ljuv. inte.

Det har funnits tillfällen i mitt liv när jag länge gått och ruvat på hämnd. När min hjärna varit ett virrvarr av trådar som alla gått ut på att försöka hitta på någon handling som motsvarar den oförrätt jag känt mig utsatt för. Men sällan har det blivit något av hämnden. Den har stannat kvar i tankarna. Eller nja...den där gången när min glatt och högljutt festande granne hade gått iväg och partat ut i stockholmsnatten vid 01-tiden och sedan kom hem vid 5-tiden med ett gäng kompisar och fortsatte festandet på andra sidan den papperstunna vägg som skilde oss åt. Och efter någon timme blev tyst och somnade. Då hade jag vänt mina högtalare direkt mot den papperstunna väggen och startade söndagsmorgonen med musik. Ni vet, läskiga basgångar och rejäl volym. Och så gjorde jag små pauser...och så på med musik igen.

Oj så rar grannen var när vi möttes i trappuppgången. Några hörbara fester hade han heller inte mer så länge jag bodde kvar där.
Ganska harmlös hämnd.

Men att älta saker som hänt och att vistas i det förflutna är inte något eftersträvansvärt. Tror att gamle Freud hamnar alltmer i bakvattnet med sina teorier om att gräva, gräva och gräva lite till. Alltid hittar man nå´t. Som man kan älta lite till. Visserligen är det befriande att ibland hitta pusselbitar som kanske ramlat långt ner i glömskebrunnen och för att veta hur man ska fiska där har Freud bidragit med ett och annat. Men det gäller att komma vidare och inte stanna i den förgångna världen.

Åsa Nilsonne resonerar kring hat och nog kan man säga att hat och hämnd har ett nära förhållande. Hämnden är hatets lydiga betjänt. Ibland. Och båda känslorna håller fast oss i det förgångna, i det som har varit.

Att kunna försonas med det som varit är en fantastisk gåva. Och just det tänker jag på när teve intervjuar en kvinna på ett jordbrukskooperativ i Rwanda. Landet där bortemot en miljon människor dödades i ett planerat folkmord. Kvinnan som förlorade flera av sina familjemedlemmar tittar in i kameran och säger: "Vi kan inte först förlora allt och sedan låta sorgen gnaga sönder oss. Vi har rört oss bort från hämnden."

När hon säger det låter det så självklart. Själv känner jag min litenhet.

så himla skönt att slippa!

Ibland är det så otroligt skönt att inte ta ställning, att strunta i att tycka, att inte låta sig bli engagerad. Det kan faktiskt vara så också för mig. 

Till exempel bestämde jag mig för att inte gå på Nationalmuseums utställning Lust&Last i somras. Det räckte att läsa debatten runt omkring med uttryck som: 
"Den dolda agendan är och dess ideologiska grund är heteronormativ och patriarkal" och "Besökaren bestormas med pekpinnar. Förutom de sedvanliga halvsanningarna om att konsthistorien uteslutit de fattiga och kvinnorna visslar det om öronen av plattityder och förenklingar."
Så vevade debattörerna på.
Nä att till priset av en massa nakna rumpor dessutom behöva ta ställning till genus, konst, pekpinnar, patriarkatet - det orkade jag bara inte med.

En annan sak där jag heller inte orkar ha någon bestämd åsikt är om vårt digitaliserade, datoriserade, uppkopplade liv. Det är kul men nog inte så bra i längden. Vem vet?

Katarina Bjärvall skriver om hur vår empatiska förmåga kanske påverkas av det digitala livet och reflekterar över vad som händer i hjärnan.
Allvarligt - ja. Men stämmer alla slutledningarna - nej.
Så jag fortsätter att inte ta ställning.
Och kanske beror min ovilja att ställning på att jag är optimist. Nu har nämligen forskningen löst mysteriet med varför vissa människor är optimister.  Det verkar helt enkelt vara så att optimister är envisa typer som bestämmer sig för att något ska bli bra - och sedan inte vill tänka om. 

Hmmm.

Sanna optimister är i alla fall de kanotister som gång efter gång efter gång försökte ta sig upp motströms i Stockholms Ström i söndags. Det är möjligt att de bara tränade i att övervinna vattnets motstånd men ändå - imponerande.

bildt och juholt - förenade i dumhet

Häromkvällen råkade jag hamna i en repris av ett tevereportage som handlade om Tage Erlander, Sveriges statsminister 1946-1969. Det var ganska rörande att se honom sitta i en radiostudio och öppenhjärtigt och oredigerat tala med människor som ringde bara för att få prata med statsministern. Jag hörde inte riktigt vad han sa för han pratade väldigt mumligt - men en sak hörde jag att han sa flera gånger: "Allt beror på hur länge jag får FÖRTROENDET."

Kanske pratar politikerna fortfarande om att "få förtroende". Men det går i så fall inte genom rutan.
Carl Bildt stirrar argsint på reportrar och låtsas som att han inte förstår frågor han får: "Men jag förstår inte vad du menar"? Han anstränger sig för att förlöjliga journalister som ifrågasätter om hans oengagemang för de svenska journalisterna i Etiopien möjligen skulle kunna ha med hans privata intressen i Lundin Oil att göra. "Nej vad skulle det vara för koppling" fräser Bildt. Oj så trög i huvudet han har blivit. Ansågs inte Bildt som ganska smart och begåvad en gång i tiden? Kan han inte fatta att väljarna, som gett honom FÖRTROENDE undrar över hur inblandad han är i Lundins smutsiga affärer. Om blott hälften av allt som berättas om det som händer i Lundinbolagens kölvatten är sant, så är det mer än häpnadsväckande att Sveriges utrikesminister inte blir nagelfaren för detta. Human Rights Watch och Amnesty har rapporterat om brända byar, våldtäkter och tortyr i spåren av oljeindustin i Etiopien.
Och vår utrikesminister Carl Bildt förstår inte.

Men i underhållningsbranschen gör han sig bra den där Calle Bildt. Melodifestivalsgänget har engagerat honom som skojig pausunderhållning och där måste jag säga att han gör sig riktigt bra. Långt från besvärande frågor om aktieinnehav och styrelseuppdrag.
Kul typ Calle.

Nu har vi ju också en statsministeraspirant som inte ens behöver vara med i humorprogram på teve för att vara skojig.
Svenska folket betalar hans och sambons hyra.
Juholt säger: "Jag har inte haft koll på reglerna".
Juholt har medarbetare som frågar om han bor med sin sambo (sa han inte "kulbo" någon gång?) eftersom han då inte kan få bidrag för hela hyran.
Juholts advokat förklarar: "Han förstod inte frågan".
Men har inte Juholt, som fått förtroendet att vara ordförande för ett parti och sitta i riksdagen, någonsin funderat alldeles själv över om det var rimligt att han varje månad, år efter år, satt och fyllde i en ansökan om hyreskostnad på dryga 7000 kronor för sig och sin fästmö? Som de som gett honom FÖRTROENDET skulle betala?

Min mormor hade en morbror som hette Rikard Isaksson. Han var kommunalman i en liten socken i Västergötland åren 1928 - 1940.
Om honom står det skrivet: "Genom sin anspråkslösa, stilla och älskvärda personlighet tillvann han sig allmän aktning och många vänner".

Jag känner mig lite stolt över mormors morbror kommunalmannen och fattigvårdsnämndens ordförande Rikard Isaksson från Brunsered.

för hijab i tiden

Det är inte helt okomplicerat att förhålla sig till traditionen att bära slöja. Flickorna som vi träffade i Amman var både eleganta och självmedvetna i sina svarta kreationer.

Den här veckan har vår egen drottning Silvia varit med sin make kungen på besök i Saudiarabien för att lämna över en medalj. Tänk att åka så långt bara för en liten medalj. Och tänk så glad kung Abdullah bin Abdul Aziz måste ha blivit över att få en fin guldpeng. Det finns foto från tillställningen och bredvid kungarna som grejar med medaljen ser man Silvia i en slags chador.

Inte så flärdfullt som andra huvudbonader jag sett henne i men det funkar. Och den något sammanbitna minen kan möjligen bero på att hon står och funderar över hur kvinnorna egentligen har det. Kungen Abdullah bin Abdull Aziz lovade häromdagen att landets kvinnor skulle få rösträtt. Men ganska så snart bestämde han sig för att skjuta det på framtiden och att inte förhasta sig.

Kanske funderar drottningen också lite på hur klokt det är att åka med sin man till ett land som styrs av sharialagar och där kvinnorna helst inte ska visa sig utanför huset. Och att sätta sig bakom ratten och köra bil är inte att tänka på för en kvinna.
Det kan ju också vara så att Sveriges statschefs hustru står och grubblar över hur modern monarkin egentligen är. Oavsett var den fortfarande finns kvar.

Själv var jag inte alls så där cool och elegant i min hijab som jag fick låna för att kunna besöka en moské i Aleppo.