vad gör man i skärgården?

Segling är väl inte riktigt min grej. Förstår mer än väl att det måste vara fantastiskt att betvinga vindar och hav (eller samspela med eller vad man nu gör) och känna sig lite som Odysseus eller Pippis pappa eller så. Men jag blir skraj och tror alltid att båten kommer att välta eller tappa masten (det har hänt vet jag) eller smälla i ett grund som helt plötsligt rest sig ur djupet.

Men när jag sitter där och försöker tänka på lugna saker och intalar mig att det inte är så långt till land, så slås jag ofta av att det är så tomt på stränderna. Vackra hus, trädgårdsmöbler, små strandvikar, gräsmattor. Var är alla barnen, allt myller av människor som skulle kunna njuta av skönheten, naturen och vilan?? Så mycket pengar så många stockholmare investerar i sina drömmar om skärgårdsliv men så få personer som syns till på stränderna.

Sannolikt har jag bara gått på myten om hur bilden av semestern ser ut.

Jo jag vet att skärgården anses exploaterad; att det är för många båtar och hus, för mycket avloppsvatten och för stora påfrestningar på naturen. Så är det säkert. Men det är då aldrig någon trängsel vid strandkanten.

Och tänk när man har lyckan att någon enda gång få se solen långsamt glida upp och himlavalvet speglar sig och färgar hela havet rödrosalila - då var det värt den där vingliga segelturen som krävdes.