att mäta sorgen

Min mamma dog på julafton år 2004 och två dagar senare, på annandagen, sveptes flera hundra tusen människor iväg i tsunamin. Ganska så snart kändes det både lite väl egoistiskt och självupptaget att prata om mamma och hennes död och vår sorg. Lite fjuttigt på nå´t sätt. Som att vi försökte ta uppmärksamhet från den grymma flodvågen och alla de människoliv som spilldes, alla familjer som slogs i bitar, hus och samhällen som raserades.

Mamma begravdes i all stillhet och flodvågstragedin fortsatte med sökande efter överlevande, vanmakt, berättelser.

Jag tänker på det när jag läser om begravningarna av de unga människorna i Norge som kallblodigt mördades. Varje mamma, pappa, syster, morbror, vän, som förlorat en älskad. Varje mamma som gråter över just sitt barn. Alla svarta tomrum och all förtvivlan. Alla känslor av livets intighet och totala meningslöshet.

I Afrika växer en svältkatastrof med miljoner - flera miljoner - människor som dör. Miljoner. Kanske fler än  Sveriges hela befolkning. Miljoner människor men samtidigt någons barn, vän, pappa, faster, kusin.

Döden som kommer till följd av en terrorist eller döden som kommer för att det inte just där, på det stället på jorden finns tillräckligt med mat, blir kollektiva tragedier. Samhället har misslyckats med att skydda sina innevånare. Och vi kan känna skuld för att våra livsvillkor är så ohyggligt priviligerade jämfört med hur livet är för den som fötts på Afrikas horn.

Men sorgen kommer till oss en och en. En människas förlust blir inte obetydlig och liten i ljuset av de sammanlagda förlusterna. Den egna sorgen måste få plats samtidigt som vi känner vår litenhet i de stora tragedierna som välver om hela samhällen.

Och när vi fått sörja så kan vi ta några nya steg framåt.

Framtiden finns samtidigt som skuggan av det förflutna. Så tänker jag när jag ser de små barnbarn och barnbarnsbarn som min mamma inte fick träffa. Men som nu bär livet vidare.

  

Karin Thunberg skriver också om sorgen