Fram till för någon månad sedan följde jag noga utvecklingen. Besöken av sändebudet Kofi Annan, FN observatörerna, Ban Ki-Moons fördömanden. Valhänta försiktiga fredsplaner. Försök att få Bashar al-Assads bundsförvanter Ryssland och Kina att ge vika i sitt stöd.
Men det blir bara värre. Min vän i Damaskus sa redan i höstas att Assad laddade för ett inbördeskrig. Och han fick rätt.
Krig är vidrigt. Krig är obegripligt ur ett djupt mänskligt perspektiv. Krig bedrivs av militärer. Eller i alla fall av vuxna. Offren kan i undantagsfall vara civila. Så ungefär ser tankarna om krig ut för den som varit förskonad.
I Syrien används barn som mänskliga sköldar. De mördas inför sina föräldrar och familjer. Barnen lemlästas, torteras och våldtas.
Ögonvittnesskildringarna från Hama, Homs, Damascus, Daraa, Houla är ofattbara i grymhet.
Och jag skäms för mig själv. För jag mäktar för stunden inte ta till mig denna plåga. Jag hoppar över artiklarna i tidningen, byter kanal på teve.
Tänker: Vad nyttar mitt ytliga engagemang till?
Barnen är kärlek, hopp, längtan. Barnen är oskyldiga. Barnen är ljusstrålen in i framtiden. Det finns inga grymmare brott än de som riktas mot barn.
Och världen tittar på. Rädd? Taktisk? Finns ingen olja att hämta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar