Parkvälsignelse

Finns det nå't skönare än när det helt otippat dyker upp en liten park? Suset från träd som dämpar  bakgrundsljudet från trafikslamret. Prassel i rabatten bakom min rygg. Råttor? Nej bara en luggsliten ekorre som struttar runt och tigger mat. Jag blundar och tror att jag är någon helt annanstans än mitt inne i London i den lilla parken Russell Square Gardens.

en liten kort semester

Snart semester. Vet inte vilket som är bäst - längtan efter semestern eller själva ledigheten. Men att sitta på en bänk och spana ut över Medelhavet och fundera över praktiskt taget ingenting - det är värt att längta till.

Själv har jag grämt mig lite över att jag i år inte ska ha flera veckor i rad och lite lättsinnigt kunna strö någon vecka än här och än där. Men så ser jag att nya forskningsrön visar att det inte alls är så lyckat med en massa semesterveckor i rad.  Det finns helt enkelt ingen forskning som visar att långa semestrar är bättre för hälsan och välbefinnandet. Till och med kan det vara så att man blir stressad av att ha semester. Ni vet allt som ska göras innan ledigheten och alla förväntningar och må bra-krav och traditioner som ska uppfyllas när de jobbfria dagarna väl är där.

Så då får det räcka att spana ut över Kattegatt till exempel. Dit kan man ta sig lite snabbt.

Allra kortaste semestern kan man ju ha bara lite slött i vilstolen. Se där! Ingen lång och krävande semester som ändå ger tveksam, eller ingen, effekt på välbefinnandet under resten av året. Egentligen går det bra att jobba från vilstolen faktiskt. Så varför krångla med semester?

syrien över smärtgränsen

Plötsligt är det bekväma salongsengagemanget inte möjligt längre.  I september förra året skrev jag om barnen i Aleppo i någon slags förvissning om att det nog inte skulle bli värre. Att världssamfundet, NATO, USA eller Gud själv skulle ingripa.

Fram till för någon månad sedan följde jag noga utvecklingen. Besöken av sändebudet Kofi Annan, FN observatörerna, Ban Ki-Moons fördömanden. Valhänta försiktiga fredsplaner. Försök att få Bashar al-Assads bundsförvanter Ryssland och Kina att ge vika i sitt stöd.

Men det blir bara värre. Min vän i Damaskus sa redan i höstas att Assad laddade för ett inbördeskrig. Och han fick rätt.

Krig är vidrigt. Krig är obegripligt ur ett djupt mänskligt perspektiv. Krig bedrivs av militärer. Eller i alla fall av vuxna. Offren kan i undantagsfall vara civila. Så ungefär ser tankarna om krig ut för den som varit förskonad.

I Syrien används barn som mänskliga sköldar. De mördas inför sina föräldrar och familjer. Barnen lemlästas, torteras och våldtas.

Ögonvittnesskildringarna från Hama, Homs, Damascus, Daraa, Houla är ofattbara i grymhet.

Och jag skäms för mig själv. För jag mäktar för stunden inte ta till mig denna plåga. Jag hoppar över artiklarna i tidningen, byter kanal på teve.

Tänker: Vad nyttar mitt ytliga engagemang till?

Barnen är kärlek, hopp, längtan. Barnen är oskyldiga. Barnen är ljusstrålen in i framtiden. Det finns inga grymmare brott än de som riktas mot barn.

Och världen tittar på. Rädd? Taktisk? Finns ingen olja att hämta?

skåne lite från sidan

Turistkaravaner, nybyggare, lokalpatrioter och alldeles för många sverigedemokrater. Svindlande vackert kulturlandskap, pilevallar, högt seglande glador och böljande fält.
Mäklarkrumbukter med svulstigaste poesin - fenomenala på att marknadsföra med lockrop om skönhet och oemotståndligt skånska hus.

Mitt i allt det sköna finns också lite avskavda sidor, tiden som stannat. Avstannat.

franzens frihet

Snyggt komponerad, fångar säkert både tidsandan och vad som händer i USA. Men ack så stel personteckning och så givna karaktärer. Varje person ska representera en riktning, en ideologi. Den avantgardistiske punkaren (illa nog är han snygg som Gadaffi - så fel det kan bli...)  ska vara radikal och samhällskritisk, men känns till slut bara som en patetisk gammal gnällfarbror. Och fortfarande travar de amerikanska hemmafruarna runt bland muffins och föräldramöten. Det var mer fart på 1970-talet med Marilyn French och Lisa Alther. Nu är det 2012 och bilden av det amerikanska samhället som målas upp är ganska bekant via allehanda medier. Men det som bär igenom hela den ganska vidlyftiga boken (650 sidor) är kärleksstråket och på något sätt är det ändå lite rörande att slutet är lyckligt. Eller ganska i alla fall.

Jonathan Franzen:
Frihet