vad gör man i skärgården?

Segling är väl inte riktigt min grej. Förstår mer än väl att det måste vara fantastiskt att betvinga vindar och hav (eller samspela med eller vad man nu gör) och känna sig lite som Odysseus eller Pippis pappa eller så. Men jag blir skraj och tror alltid att båten kommer att välta eller tappa masten (det har hänt vet jag) eller smälla i ett grund som helt plötsligt rest sig ur djupet.

Men när jag sitter där och försöker tänka på lugna saker och intalar mig att det inte är så långt till land, så slås jag ofta av att det är så tomt på stränderna. Vackra hus, trädgårdsmöbler, små strandvikar, gräsmattor. Var är alla barnen, allt myller av människor som skulle kunna njuta av skönheten, naturen och vilan?? Så mycket pengar så många stockholmare investerar i sina drömmar om skärgårdsliv men så få personer som syns till på stränderna.

Sannolikt har jag bara gått på myten om hur bilden av semestern ser ut.

Jo jag vet att skärgården anses exploaterad; att det är för många båtar och hus, för mycket avloppsvatten och för stora påfrestningar på naturen. Så är det säkert. Men det är då aldrig någon trängsel vid strandkanten.

Och tänk när man har lyckan att någon enda gång få se solen långsamt glida upp och himlavalvet speglar sig och färgar hela havet rödrosalila - då var det värt den där vingliga segelturen som krävdes.

på skyltpromenad i tyskland

När man spankulerar omkring på nya ställen fångas blicken av saker man inte tänker på hemmavid. Som skyltar lite här och där till exempel. Och det ligger förstås i sakens natur att vi blir uppmanade att INTE göra vissa saker. Självklarheter som att inte sitta och supa i barnens lekpark till exempel:

Men lite förvånad blev jag nog över det självklara genusvalet i skylten som anser att man ska förflytta sig över till andra sidan gatan. Mödrar förväntas 1. vara den som håller sitt barn i handen 2. ansvarar för att byta sida. Medan mannen, som framställs med målmedvetna steg, är förhindrad att över huvud taget gå på den gatan. Eller hur det nu ska tolkas.

Men i Frankfurt har någon retat sig på den där bilden av mamman (?) och gjort en kraftfull kommentar:

Det finns också små finstämda uppmaningar av mer diskret slag. Detta betyder att om man nu absolut ska cykla på trottoaren så ska det vara i samma hastighet som man går. Och det vet vi ju alla när man försökt cykla bredvid någon som går, hur vingligt och omöjligt det brukar bli. Bäst att låta cykeln stå helt enkelt.

I den lilla parken bakom vattentornet i Mannheim finns både gröna gräsmattor och svalkande vattenfall. Tanken är dock att man ska hålla sig på gångarna och inte bada fötterna eller sola eller cykla. Men är det varmt så är det.

Och uppenbarligen tycker polisen att det är ok. När jag såg polisbilarna förväntade jag mig en attack mot alla som obekymrat plaskade med fötterna i fontänen. Men poliserna stod nog bara i parken för att själva kunna njuta av lite skugga och lugn och ro.....Ingripande för att upprätthålla lag och ordning fick vänta.....

finkonst eller fin konst eller...???

olika syn på saken hittar du också här men

konstpublik kommer det i alla fall

tyska iakttagelser

Såvitt jag förstår är Tyskland en inflytelserik och stor ekonomi. Modern och i framkant eller hur man nu säger. Men likväl är det ingen självklarhet att det går att betala med sitt Visakort eller MasterCard. På restaurangen - nein, nein. På stora Museet - nein, nein. Jo det skulle eventuellt varit möjligt om man sagt till innan....I taxibilen - nein, nein. Fullständigt otänkbart.

Nej i stället får man glädjas över att Victoria täckte halva första sidan på den glansfulla tidningen Bild igår: "Ein Baby für Victoria!". Och det spekuleras i om bebisen rent av har kommit till i Tyskland. Andra halvan av tidningssidan bestod av BildGirl dvs en nakenbild av en flicka i högklackat som hette Andrea och som tjänar sina pengar på spelkasino.

Och idag fanns både Victora och Daniel i Frankfurter Allgemaine. Det går framåt.

Och det finns pengar att tjäna för många på kungabebis. Om inte alla tröttnar förstås.....

Sömnlös

Ibland är natten den värsta fienden. Efter några timmars ytlig sömn är jag klarvaken. Tankarna far i hjärnan: Finns Gud? Vad ska jag göra återstoden av mitt liv? Hur kunde jag varit en bättre mamma?
Klockan tickar obönhõrligt. Öppnar balkongdõrren. En måsunge skriker övergivet. Då är vi i alla fall två. Känner jag mig inte lite sömnig?

Förresten menar sömnforskaren Torbjörn Åkerstedt att för mycket sömn är skadligt.

världens underverk med kreditmöjligheter

Petra i Jordanien, dalgången från Döda havet till Akabaviken, är ett av världens sju underverk. I mars när vi var där, småregnade det hela tiden och mina fötter i sandalerna var helt stelfrusna och rödfärgade av den finkorniga sanden som kletade sig fast mellan tårna. Det var väl inte högsäsong precis så ryttarna inom området, som har till yrke att försöka få upp turister på hästen, eller få ner dem i en vagn för att skjutsa runt dem,  galopperade fram och tillbaka med sina stora hästar, och gjorde oss ganska små och ödmjuka. Än mindre blir man när klippgången Al-Siq, äntligen öppnar sig och Khazne al-Firaun, Skattkammaren, tornar upp sig uthuggen i det 40 meter höga berget.

Nu travar turisthästarna här men redan under antiken var det en karavanrutt och handelsväg av stor betydelse. Det är fortfarande en handelsväg. När vi passerat Skattkammaren på väg mot Fasadgatan med sina uthuggna klippgravar , möts vi av butiker och kaféer. Och det går inte att missa möjligheten att betala med Visa-kort eller Master Card.
Lika serviceinriktade när det gäller kontokort är inte alla handlare i Sverige.

var finns matpengarna?

All världens börser faller och finansrådgivare och bankförståsigpåare och jag vet inte allt vad det är, intervjuas gång på gång. Räntorna går upp och dom går ner och pensionerna är hotade och USA och Grekland och Italien och Spanien och Frankrike har usla ekonomier. Hotas av konkurs??
Alltså: utgifterna är större än inkomster och tillgångar såvitt jag förstår.
Summasumarum: det finns för lite pengar i systemen.

I mars skrev finanstidningen Forbes att det aldrig tidigare har funnits så många dollarmiljardärer i världen. Fler än 1200 när man börjar räkna. Flest är amerikaner, 58 stycken bara i New York. Men miljardärerna ökar i Kina, Ryssland, Brasilien. Och i Sverige finns ett tiotal miljardärer.

Och minsann såg jag fantastiskt fina båtar på Rivieran. Med helikopter och allt.

Men alla människorna, alla barnen, som inte får någon mat alls i östra Afrika - vem har bestämt att det ska vara så?? När bestämdes det? Varför blir det ingen ändring?

Om svenskt bistånd
Om rika länder som köper mark i Afrika

att mäta sorgen

Min mamma dog på julafton år 2004 och två dagar senare, på annandagen, sveptes flera hundra tusen människor iväg i tsunamin. Ganska så snart kändes det både lite väl egoistiskt och självupptaget att prata om mamma och hennes död och vår sorg. Lite fjuttigt på nå´t sätt. Som att vi försökte ta uppmärksamhet från den grymma flodvågen och alla de människoliv som spilldes, alla familjer som slogs i bitar, hus och samhällen som raserades.

Mamma begravdes i all stillhet och flodvågstragedin fortsatte med sökande efter överlevande, vanmakt, berättelser.

Jag tänker på det när jag läser om begravningarna av de unga människorna i Norge som kallblodigt mördades. Varje mamma, pappa, syster, morbror, vän, som förlorat en älskad. Varje mamma som gråter över just sitt barn. Alla svarta tomrum och all förtvivlan. Alla känslor av livets intighet och totala meningslöshet.

I Afrika växer en svältkatastrof med miljoner - flera miljoner - människor som dör. Miljoner. Kanske fler än  Sveriges hela befolkning. Miljoner människor men samtidigt någons barn, vän, pappa, faster, kusin.

Döden som kommer till följd av en terrorist eller döden som kommer för att det inte just där, på det stället på jorden finns tillräckligt med mat, blir kollektiva tragedier. Samhället har misslyckats med att skydda sina innevånare. Och vi kan känna skuld för att våra livsvillkor är så ohyggligt priviligerade jämfört med hur livet är för den som fötts på Afrikas horn.

Men sorgen kommer till oss en och en. En människas förlust blir inte obetydlig och liten i ljuset av de sammanlagda förlusterna. Den egna sorgen måste få plats samtidigt som vi känner vår litenhet i de stora tragedierna som välver om hela samhällen.

Och när vi fått sörja så kan vi ta några nya steg framåt.

Framtiden finns samtidigt som skuggan av det förflutna. Så tänker jag när jag ser de små barnbarn och barnbarnsbarn som min mamma inte fick träffa. Men som nu bär livet vidare.

  

Karin Thunberg skriver också om sorgen