Minns när jag nyss skolat in mitt äldsta barn på dagis hur Anna Wahlgren satt och ojade sig i teve över de stackars barn som inte fick vara hemma och känna sig behövda utan som forslades iväg till institution långt från den egna flocken. Det kändes inte kul. Det dåliga samvetet för att vi någonstans inte gjorde rätt, tyngde redan.
Nu har Anna Wahlgrens dotter Felicia skrivit en bok om sin uppväxt och om sin mamma. I boken berättar Felicia om missbruk, övergrepp, straff och rädsla. Det är naturligtvis helt sant. Alla barn har rätt till sina egna berättelser om sin barndom. Alla barn uppfattar livet i ursprungsfamiljerna olika. Det finns inte en sanning. Det som är roligt och spännande i ett barns historia kan vara traumatiskt och hemskt för någon annan.
Men Felicias bok öppnar också på vid gavel för en oräknelig skock hyenor som nu kan ösa galla över Felicias mamma. Mamman med nio barn som tyckte att hon hade något att lära andra föräldrar. Som skrev Barnaboken och som lämnade ut barn och män och andra i sina egna självbiografier.
Det skrivs om att Anna Wahlgren är slut, hennes trovärdighet är ett skämt - vad vaaaar det vi sa?
Jo visst har hon drivit sitt varumärke rakt in i väggen. Och missbruk, livsfarliga råd (att bebisar ska ligga på mage) och en alltför grandios hållning är svårsmält.
Ja och så är det ju det här med att hon är MAMMA.
Gör ett litet tankeexperiment. Vi kan kalla honom Ante. Han vill ha en stor familj. Han lever periodvis själv med sina barn, periodvis ihop med barnens mödrar.
Men mödrarna har annat för sig och försvinner ut ur bilden allt eftersom. Men Ante kämpar på. Visserligen är han lite för glad i spriten och röker lite för mycket och dambesöken är lite väl många ibland. Men Ante är en himla närvarande pappa som vill hålla ihop sin barnaskock och oj vad han sliter och fixar och jobbar och månar om barnen och skriver och flyttar och...
Vi får aldrig en andra chans till vår barndom.
Och som förälder får man leva med det som inte blev så bra eller det vi kanske skulle önskat att vi gjort annorlunda.
Vreden måste ha sin rättmätiga plats och förlåtelsen kanske inte är möjlig för varje människa. Jag vet inte. Men det är skönt att kunna försonas med livet och sin historia.
Hoppas Felicia kan det också.