Den läsande människan deschiffrerar små tecken som blir bilder och röster inuti huvudet.
"--Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.---"
Min läsning senaste månaderna är både nya böcker och omläsning av det jag läst förut. Och det där med att läsa om ... jag vet inte om det är så lyckat egentligen. Ibland rasar stora verk ner från sin piedistal och blir bara en bra bok.
Nja inte har den häftiga berättelsen om byn Macondo och den odödliga Ursula minskat i storhet. Eller hur man nu ska uttrycka det. Texten, bildspråket, fantasterierna forsar fram över sidorna. Magisk realism och gränser för den s.k. verkligheten, förflyttas. Men den här gången läser jag mer in ett politiskt skeende i Latinamerika. Fortfarande pågående inte bara där utan överallt där makten, krigen, politiken, viljan att härska över andra, får styra. Och människorna anpassar sina liv och sina möjligheter utifrån ramarna som krig och maktpositionering tillåter.
Gabriel Garcia
Márquez:
Hundra år av ensamhet
Ola Wong har alltid skrivit ögonöppnande krönikor och artiklar från/om Kina. Denna bok ger ett, om än smalt, nästan hundraårigt svep över kinaliv sett genom Olas farfars ögon. Effektivt språk som ger möjlighet till reflektion över en makalöst expansiv period i ett totalt ogripbart stort land. Och farfaderns och andra människors liv blir bärare av smärta, sorg, besvikelse, kampvilja och ibland också hopp. Kanske också lycka någon gång.
Ola Wong:
No, I´m from Borås
Besatt av önskan att komma till den heliga staden Lhasa. En i flera bemärkelser gränsöverskridande kvinna. Hon vågar göra saker som är helt osannolika. Bokens titel stämmer dåligt: det är ingen "resa" - hon fotvandrar i fyra månader. Och maten....te med smör är väl kanske drickbart men soppa på inälvor från en jak! Hon lever ett tiggarliv i det då nästan helt slutna Tibet. Intressant att jämföra med alla stora herrar och upptäcktsresanden som snurrar runt under samma tidsperiod (början av 1900-talet) med stora påkostade karavaner. Sven Hedin till exempel. Alexandra D-N vandrar tillsammans med sin adoptivson. That´s it.
Alexandra David-Néel:
En parisiskas resa till Lhasa
Första romanen jag läser på tyska. Och helt möjligt att förstå utan alltför briljanta kunskaper i språket. Jungbusch är ett fattigt bostadområde i Mannheim i sydöstra Tyskland. Detta är berättelsen om några familjers liv från 1900 till 1970. Fattigdom och motgångar men också hoppfullhet.
Numera är Jungbusch lite hippt och en del halvt förfallna gamla byggnader håller på rustas upp för att bli exklusiva bostadsrätter för den som har råd. Den nya tiden.
Nora Noé:
Mitten im Jungbusch
Djupt gripande. Ett språk som både målar dom unga killarnas speciella utsatthet och vilsenhet; men också lyfter en stark allmänmänsklig känsla av ensamhet. Snyggt komponerat romanbygge och en plågsam påminnelse om den tid när hiv och aids smög in och skapade skräck och panik. Jag skäms över hur obegripligt vidrigt flera blev bemötta. Jag gläds över den spirande
kärleken som Gardell fångar med knappt hörbara mollackord. Och jag undrar hur långt vi egentligen kommit idag när det gäller hbqt-frågor och möjligheten att fritt välja sitt liv.
Jonas Gardell:
Torka aldrig tårar utan handskar
Har alltid undrat vad det betyder när man säger till unga tjejer eller kvinnor att dom måste ta för sig. Nu undrar jag ännu mer. Trodde nog att "ta-för-sig-världen" för unga tjejer idag inte skulle vara så lik 70-talet. Men kanske har jag någon osynlig moralkonservativ hinna för ögonen som gör att jag inte ser klart. Romanens huvudperson Saga verkar så olycklig. Men Ramqvist är å andra sidan mycket skicklig i lämna värderingarna åt sidan och istället bara låta historien rulla på. Undrar varför jag hela tiden tänker att boken heter: Allt går sönder. Det är ju en helt annan bok.
Karolina Ramqvist:
Alltings början
Nu ska jag se vad
litteraturutredningen kommit fram till. Men att stärka bibliotek och hylla bibliotekarier - det måste vara en grundbult.
